Man måste passa tider för att gå dit, riskera en taskig placering, trängas med obekanta människor som prasslar irriterande med godispåsar, hostar och snörvlar, hånglar med varandra och i värsta fall babblar ohämmat störande om ditt och datt.
"Folk har vanligen en mycket egendomlig uppfattning av detta att 'gå på bio'", skrev Ingmar Bergman 1940 och gav följande råd: "Om du nödvändigtvis ska uttrycka ditt missnöje över en film, så gör som min gamla mormor, knarra med pampuscherna. Kyss inte din flamma om du inte sitter ensam med henne på bakersta bänken och berätta inte heller allt som rör dig, din familj, den plats, din framtid och din trosbekännelse för din följeslagare. De kringsittande finna möjligtvis filmen intressantare".
Jo, nog kan det vara lugnare för dagens cineast att stanna innanför den egna dörren och streama film på hemmaanläggningen istället. Själv gör jag så helst själv. Men ändå. Lite fattigt är det, ärligt talat - trots den moderna teknikens alla digitala välsignelser. Något väsentligt saknas som bara bion kan ge.
Det lätta pirret av förväntan framför biljettluckan, salongen, mörkret, den kollektiva upplevelsens förhöjda känsla, hur man lätt omtumlad av dramat på den stora duken stiger ut i vardagsverkligheten efteråt... Det estetiska intrycket blir starkare, mer fullödigare - en bra film är aldrig så bra, blir aldrig så förhäxande, som i det fantasins magiskt omslutande tempel vi kallar biograf. Visst är den värd en mässa!
Hotet mot biokulturen är emellertid nu inte en och annan ohyfsad besökare som borde tas i herrans tukt och förmaning. Nej, det är framför allt regeringens nya filmpolitik. I ett slag har biografmomsen höjts från 6 till 25 procent. Konsekvensen är inte svår att räkna ut.
Särskilt många mindre biografaktörer i landsorten, redan innan kämpande med sina ekonomiska marginaler, riskerar att få lönsamheten utraderad. Småkommuner som fortfarande har en bio kan snart få hälsa denna andliga spis och samlingspunkt adjö. Men branschens oro och protester har kulturminister Alice Bah Kuhnke viftat undan med att hon infört ett specialriktat stöd till biograferna utanför våra storstadsområden.
Bidraget, som administreras av statliga Filminstitutet, är dock förknippat med en rad villkor. Så här lyder diktaten: "Stöd fördelas till biografen för att utveckla verksamheten långsiktigt. En utvecklingsstrategi för vilka åtgärder biografägaren planerar genomföra under perioden 2018 ska bifogas ansökan. Strategin ska innehålla en behovsanalys som beskriver nuläge och förändringsbehov samt åtgärder som behövs göras för att öka besökare och intäkter. Exempel på åtgärder: 1) höja standarden i biografen för att bli mer attraktiv för besökarna, 2) öka antalet föreställningar 3) utveckla marknadsföringsarbetet för att öka kännedom kring verksamheten till fler publikgrupper i lokalsamhället, med mera".
Kompensationen till den enskilde biografägaren i landsorten är alltså erbjudandet om att trasslas in i byråkratisk mardröm av blanketter för få stödpengar som måste investeras på vissa sätt. Dessutom är det osäkert hur länge bidraget kommer att finnas. Här i år, borta nästa eller nästa igen?
Detta är politik som sämst, fyrkantig och tondöv, utformad i ett syretomt sammanträdesrum i Stockholm, komplett utan förståelse för realiteterna i den lilla företagarens värld. Sluta med pekpinneriet, återställ momssatsen till 6 procent och ge biograferna en riktig chans att överleva.