Fallet i värde, jämfört med dollarn, slog till och med den notoriskt kassa turkiska liran. Därmed övertog Sverige föga hedrande jumboplaceringen i OECD-kretsen med den sämsta valutakursutvecklingen sedan årsskiftet. Inte undra på att det börjat kosta skjortan att semestra utomlands.
Men även för dem som stannat hemma i sommar märks konsekvenserna, eftersom all import har blivit obönhörligt dyrare - som bensinen till bilen och mycket av maten som står på bordet. För exportföretagen brukar sägas att en svag krona är mumma för affärerna. Men det är i en värld med tilltagande globalisering en sanning med stark modifikation.
Kostnaderna på insatsvaror som idag handlas kors och tvärs över gränserna stiger, vilket krymper vinstmarginalerna på de färdiga produkterna. Den blågula exporterande industrin riskerar också att hamna i en vådlig bekvämlighetsbubbla. Kronkollapsen ger en artificiell marknadsfördel, vilken tenderar att hämma behovet av rationaliseringar och investeringar för att långsiktigt hävda sig i internationella konkurrensen.
Till det kommer att attraktiva, nytänkande svenska bolag med intressanta tekniklösningar blir ett lättare offer för uppköp av utländska rivaler när AB Sverige skyltar med uppseendeväckande reapriser på sina tillgångar.
Nu är det i och för sig ingen nyhet att kronan går så dåligt. I närmare 50 år (!) har våra pengar successivt tappat i värde - något som främst drabbat vanliga löntagare och över tid, på ett förrädiskt smygande sätt, urholkat köpkraften katastrofalt.
Det är ingenting som politikerna gärna talar högt om - möjligen på grund av att det skulle kunna tolkas som ett svidande underbetyg på deras skötsel av nationalhushållets ekonomi. Men faktum kvarstår. I början av 70-talet var Sveriges valuta lika robust som den alltjämt urstarka schweizerfrancen. Titta på den aktuella kursen, där kronan - talande nog - bara är värd en ynka tiondel av sin motsvarighet i Schweiz.
De senaste årens dramatiskt accelererande kronförsvagning gör förstås inte situationen muntrare och regelmässigt pekas på riksbankens minusräntedoping som huvudorsak. Det har nog medverkat, men är knappast hela förklaringen (eller inte alls om man åter ska jämföra med Schweiz, vars centralbank också kör med minusräntor utan att det rubbat francens kurs).
I grunden bygger vår valutas värde på politiskt och offentligt-institutionellt förtroende. Är det en slump att det nuvarande kapitlet om vår skvalpiga valutas väg över stupet mot den absoluta OECD-botten inleddes med valutgången 2014 och den då ökande instabiliteten i det svenska politiska landskapet som riksdagspartierna bär ansvaret för?
Det är svårt att undvika slutsatsen att omvärldens misstro mot kronan är en signal om misstro mot styret av Sverige.