Polisvetenskapsprofessorn Stefan Holgersson har återkommande kritiserat polisen för att måla upp en förskönande bild av den egna verksamheten. Besattheten vid varumärkesbyggandet hämmar det organisatoriska reformarbetet, gör att resurser utnyttjas ineffektivt och att allmänheten missleds med kosmetiskt peppiga budskap.
”Ibland kan man få intrycket av att polisen är bättre på att lägga ut dimridåer kring prestationer än att förebygga och uppklara brott”, skrev Holgersson tillsammans med organisationsforskaren Mats Alvesson i Aftonbladet förra sommaren.
Ett skolexempel bjöd polisen nyligen på i sin presentation av den senaste lägesrapporten över Sveriges utsatta områden, kännetecknade av socioekonomiska problem, tung kriminalitet och en tillbakaträngd rättsstat.
Den uppdaterade kartläggningen för 2019 visade på 60 utsatta områden, varav 22 särskilt utsatta (däribland Skäggetorp i Linköping). Eftersom den tidigare rapporten från 2017 listade 61 utsatta områden, varav 23 särskilt utsatta (inkluderat Skäggetorp), slogs det glatt på framgångstrumman över minskningen.
”Vi ser en positiv trend. Vi uppfattar att relationen mellan polisen och medborgarna har stärkts. Därmed inte sagt att allt är jättepositivt, men vi ser trender åt rätt håll”, deklarerade Mats Löfving, chef för polisens nationella operativa avdelning (TT 3/6).
Låt oss återvända till den först presenterade kartläggningen anno 2015, som ledde till svarta rubriker om kriminalitetens chockerande utbredning i vårt land. Den rapporten listade 53 utsatta områden, varav 15 särskilt utsatta (ja, Skäggetorp var medräknat redan då). Hur positiv är egentligen Löfvings trend mot den bakgrunden?
Polischefen talar kommunikationskonsultigt blomsterspråk om ett litet hack i kurvan. I det vidare perspektivet är sanningen snarare att problematiken är fortsatt omfattande och har ökat oroväckande dramatiskt under bara några få år. Brottsligheten är förstås inte heller isolerad geografiskt i de listade socialt utsatta områdena, hela samhället påverkas negativt.
Den senaste tidens grova våldsdåd med sprängningar och skjutningar bär syn för sägen och tyder knappast på en lugnare utveckling. Justitieminister Morgan Johansson (S) menar att den gängrelaterade kriminaliteten har narkotika som främsta drivkraft. Det är säkert fullt riktigt.
Knarkhandeln är den dominerande kriminella branschen i EU och omsätter årligen astronomiska belopp. Men det ska justitieministern göra slut på i Sverige.
Han lovar att de kriminella gängen ska ryckas upp med rötterna och att de mest brottsaktiva ska buras in, en efter en. Det är tuffa signaler som låter politiskt PR-mässigt bra. Att den enda platsen för samvetslösa gangsters är bakom galler är inte särskilt svårt att hålla med om. Dessvärre är saken ingalunda riktigt så batongenkel som justitieministern vill förespegla oss.
Kallt empiriskt ligger det nog mycket i vad Victor Malm, redaktör på Expressens kultursida, lakoniskt konstaterade i lördags. ”Nolltoleransen är ett jagande efter vind: hur många gäng man än drar upp med rötterna kommer efterfrågan på knark fortsätta vara stabil, stor och spridd i samhällets olika skikt, och så länge det finns folk som gillar och vill köpa knark kommer det att finnas folk som säljer knark. Och de kommer att fortsätta reglera sig själva”.
Fundera på hur det ska lösas. Har Morgan Johansson i grund och botten någon aning?