Nyligen meddelade Ericsson att 3000 anställda tvingas lämna i Sverige. Även det ett dystert tecken i tiden.
Vår industri har aldrig riktigt hämtat sig från finanskrisen 2009, tvärtom har arbetstillfällena inom denna sektor minskat stadigt sedan dess. Runt en fjärdedel av jobben är borta, samtidigt som exporten tappat marknadsandelar och produktiviteten fallit (i Tyskland däremot, Europas ekonomiska motor, snurrar åter hjulen betydligt bättre).
Tar vi 70-talet som utgångspunkt, har det enligt ekonomhistorikern Lars Magnusson försvunnit omkring en miljon traditionella svenska industrijobb.
Rationaliseringar, högt kostnadsläge, utflyttning till konkurrenskraftigare länder, den teknologiska utvecklingen och brist på specialiserad kompetens. Det brukar vanligen anges som orsaker till den accelererande avindustrialiseringen. Många av dessa stora koncerner har också - i likhet med Ericsson - gamla rötter och härstammar från förra sekelskiftets industriboom. Så vad väntar nu?
Det är angeläget att vi försöker vända den negativa trenden som hotar svensk tillväxt, välfärd och sysselsättning. Rimligare industriförutsättningar är nödvändiga. Men det politiska reformklimatet är för närvarande allt annat än lovande.
Dock finns en avsevärd potential i de små och medelstora företagen, som idag skapar fyra av fem svenska jobb. Vilken framtida grogrund finns inte här! Vårdas bara de välståndsbildande krafterna ska vi nog kunna klara skivan, trots nedgången för den äldre industrin.
Tyvärr tycks de små- och medelstora företagens största tillväxthinder vara rekryteringen - som till icke ringa grad bottnar i den notoriska svenska skolkrisen. 2014 presenterade Svenskt näringsliv en rapport, ”Redo för jobbet?”, där organisationens medlemsföretag tillfrågats om utbildningsväsendets kapacitet att rusta sina elever för yrkeslivet. Svaren var inte nådiga.
Från skolbänken kom de unga nyanställda påfallande ofta utan tillräckliga färdigheter i att räkna, skriva och läsa. Initiativkraft och kreativ förmåga då? Inte sällan under isen. För att inte tala om bristen på uthållighet och uppförande! Inte ens förståelsen för vikten av att dyka upp i tid på morgonen, eller överhuvudtaget alls under dagen, var det något vidare bevänt med.
Att förfasa sig över ungdomens förfall och dåliga hyfs påstås redan de gamla grekerna gjort under antiken. Men så lättvindigt kan man nog inte vifta bort alltsammans i detta fall.
Att växlingen från den stökiga skolan med dess elevfokuserade rättighetstänkande till villkoren i arbetslivet de facto är ett rejält problem, bekräftas i en färsk rapport från Företagarna - vars pregnanta titel lyder ”Det är attityden, dumbom”.
Undersökningen omfattar 5000 företagares erfarenheter av den unga generationens prestationer och det är samma visa igen. Ungdomarna begriper inte att rättigheter motsvaras av skyldigheter. De har ett ytterst fritt förhållande till bestämda klockslag, arbetsmoralen är låg, intresset förstrött och ansvarstagandet knappast bländande.
LM Ericsson grundade sitt företag 1876. Hur väl hade han, eller några andra av dåtidens snillrika svenska entreprenörer, lyckats med en rekryteringsbas som dagens svenska skola skickar ut på arbetsmarknaden?