Varför inte bara skippa fluffet och rensa luften genom att säga rakt ut som det är? Henry Kissinger, USA:s förre utrikesminister, gjorde det en gång när han fick frågan om sin syn på svensk säkerhetspolitik. Med maktrealistens illusionslösa blick avfärdade han alliansfriheten i två korta, rakbladsvassa meningar: "Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Blir ni angripna är det av en stormakt och då behövs allierade".
Egentligen har aldrig våra politiker haft någon annan uppfattning heller. Man har bara inte önskat tala högt om det. Särskilt inte under den period när Sveriges officiella linje var neutralitetens höga visa med Socialdemokraterna som främste försångare. Bakom skål och vägg var det dock annat ljud i skällan.
Från slutet av 40-talet till Sovjetunionens upplösning i början på 90-talet samverkade svensk militär intimt med Västalliansen. I praktiken utgjorde Sverige en integrerad del av Natos försvar mot Sovjetimperiet i norra Europa.
Statsminister Olof Palme var stenhårt kritiskt mot USA under Vietnamkriget, men bortom strålkastarljuset var han lika mån om de livsviktiga förbindelserna till Washington som sin företrädare Tage Erlander. "Nu när jag bråkar med amerikanarna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området", löd Palmes order till dåvarande ÖB Stig Synnergren.
Idag är det hycklande neutralitetssnacket borta ur den politiska retoriken. Sverige är i full öppenhet ett partnerskapsland i Nato. Sedan Socialdemokraterna återvände i regeringsställning 2014 är vi det mer än någonsin.
Närmare Nato och USA än vad Stefan Löfven tagit oss går rimligen inte att komma, utan att ta det avgörande steget över tröskeln till formaliserat medlemskap och garanterat bistånd i händelse av skarp konflikt. Det ryggar ännu S för av någon dimmig anledning som är svår att bli klok på - i synnerhet vid detta oroliga omvärldsskede när Sverige måste stärka upp skyddet av nationen med allt som står till buds.
Men till slut händer det att även den svenska militären tröttnar på bullshiten och yttrar sig i klara verba.
Som SvD kunnat avslöja (15/3) har ÖB Micael Bydén och högkvarterets chef Dennis Gyllensporre i ett underlag till nästa försvarspolitiska beslut skrivit: "Osäkerheterna i det internationella systemet gör att inga samarbeten med automatik bör ses som trovärdiga eller stabila. Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser".
Innebörden kan inte missförstås. Sverige klarar sig inte utan allierade, punkt slut. Att springa som katten kring het gröt är lika onödigt som ohållbart.
Tiden för riktigt Natomedlemskap är nu.