Den statliga Indelningskommitténs planer på att stöpa om Sverige i sex nya storregioner ser ut att gå samma väg som ett annat hårt kritiserat jätteprojekt, höghastighetstågen. I bägge fall krävs rimligen ett solitt politiskt stöd i riksdagen för att kunna förvandla ord till handling. Och i bägge fall börjar det politiska stödet smälta bort.
Gällande höghastighetstågen annonserade Moderaterna nyligen sitt motstånd och sällade sig därmed till Liberalerna och Sverigedemokraterna som redan sagt nej. Socialdemokraterna står fortfarande fast vid idén. Men inom det röda regeringspartiet finns en betydande tveksamhet. De halvkvädna visorna i den färska Infrastrukturpropositionen tyder också på att bygget av höghastighetsnätet sätts i diffust väntläge, sannolikt tills de styrande känner sig mogna att officiellt skriva av alltsammans.
Papperskorgen blir troligen platsen även för storregionerna. Händelsevis står nu samma partikonstellation mot dessa som mot tågen: M, SD och - som senast ut på planen - L. Under onsdagen förklarade Jan Björklund i klara verba att hans parti inte kommer att ställa sig bakom Indelningskommitténs förslag.
”Vi ser att det är stora nackdelar med detta - omfattande byråkratisering, långt avstånd mellan medborgare och förtroendevalda. Samtidigt som det inte löser några problem”, sa Björklund och det har han rätt i. Mycket av poängen med storregionreformen har ju hävdats vara att sjukvården skulle bli likvärdigare och effektivare.
Sant är organiseringen via landstingen visat sig allt annat än optimal. Revirgränserna har skapat en olycklig fragmentisering som drivit upp kostnaderna för den avancerade vården, samtidigt som målet om en jämlik standard över hela landet blivit svår att nå. Men vad säger att en regional jätteapparat i sex riksdelar vore det gyllene svaret?
Dagens systemfel riskerar snarare att förstoras upp till en ännu trassligare härva. Rationellast vore om den mellanpolitisk/byråkratiska sorgebarnsnivån helt sonika skrotades och att staten övertog huvudmannaskapet för de större sjukhusen (vilket Björklund också är inne på, förre socialministern och tidigare KD-ledaren Göran Hägglund kom även han fram till att sjukvården borde landstingsbefrias, gamle S-räven Göran Persson har förordat samma sak).
Fokuset på sjukvårdsområden har vidare lett till att näringslivs- och arbetsmarknadsperspektivet blivit eftersatt i storregionsförslaget. För Östergötland innebär den tänkta sammanslagningen med Småland som bekant att det absurt nog skapas en onödig gränsmur för oss mot Stockholm och Sörmland. Både vår landshövding Elisabeth Nilsson och Östsvenska handelskammaren har kraftigt opponerat sig mot detta, eftersom regioninledningen skär av ett redan blomstrande tillväxtstråk.
”Om man ser till näringslivets behov, arbetspendlingen och inte minst Ostlänken så är det uppenbart att Östergötland och Sörmland ska ingå i samma region”, menar landshövdingen. Handelskammaren har till och med dragit igång ett folkomröstningsinitiativ i Sörmland för att stoppa tvångsskilsmässan från Östergötland.
Men med det växande politiska motståndet i riksdagen är stalltipset att förnuftet har goda chanser att segra ändå. Den medborgerliga förankringen för storregionreformen är dessutom obefintlig. Regeringen gör nog klokast i börja fundera på reträtten.