Som inbiten järnvägsromantiker tycker jag verkligen om att åka tåg. Eller mer luttrat uttryckt: jag vill tycka om. Väldigt gärna.
Helt klart är jag i gott sällskap med svenska folket i övrigt. Våra hjärtan klappar för tåget. Statistiken talar sitt tydliga språk. 2010 gjordes 179 miljoner resor på svensk järnväg. Sju år senare, 2017, var siffran uppe i 222 miljoner resor - en ökning med 24 procent.
Det är mäkta positivt, särskilt ur ett klimatperspektiv. Som resandeform borde tåget ha en gyllene framtid. Efterfrågan är bevisligen hög och allmänhetens stigande miljömedvetenhet torde bara ytterligare stärka järnvägens konkurrenskraft relativt andra transportslag. Tråkigt nog är kärleken illa besvarad.
En gång, det måste varit när ångloksröken ännu låg tät över landet, etablerades uttryck vi alla känner så väl. ”Det går som tåget”. ”Det går som på räls”. ”Raka spåret”. Vad återspeglade inte detta om ett grundmurat förtroende i slott som koja för järnvägen?
Tågen upplevdes som ett snabbt, stabilt och pålitligt färdmedel. Nu har vi resenärer tvingats vänja oss vid ständiga utrop i knastriga högtalare som ”signalfel”, ”vagnfel”, ”växelfel”, ”nedriven kontaktledning” - allt som indikerar att det varken ”går som på räls” eller är ”raka spåret” till våra destinationer längre.
Vid hur många tillfällen har inte tålamodet prövats av förseningar, evighetslång väntan på vindpinade perronger, tåg som inte kommer och ersätts med skumpiga, trånga bussar?
Frågan är om det existerar någon annan kundgrupp som misshandlats så mycket och ändå envisas med att återvända, igen och igen och igen.
Vi önskar ett lyckligt förhållande till järnvägen, svär och fräser när det inte infrias. Men vi fortsätter trots allt hoppas och löser nya biljetter.
Regeringen avser bygga ett futuristiskt nät för höghastighetståg till en kostnad av hundratals miljarder. Hur vore det om politisk energi kunde mobiliseras och pengar skakas fram till att bättre vårda den järnväg som redan finns?
Enligt SVT:s Uppdrag granskning är underhållet minst sagt bristfälligt och eftersatt, därav den usla punktligheten på en sliten anläggning som bitvis förefaller vara i direkt riskabelt skick.
Jag vill tycka om att åka tåg, alltså tåg som går som tåget på vanliga fungerande spår genom vårt vackra konungarike. Var det möjligt under ångloksepoken i ett betydligt fattigare Sverige än idag, borde det inte vara omöjligare att åstadkomma nu.