Det är aldrig sunt med en ledare eller ett parti som regerar för länge. Makten bör alltid växlas regelbundet i en välfungerande demokrati. Angela Merkel har varit partiordförande för CDU i 18 år, hon har varit förbundskansler i 13 år.
Det borde således vara dags att snart tacka för sig. Vilket hon också nu gör - delvis.
Lokalvalen i Bayern och i Hessen blev ytterligare två smärtsamma bakslag för Tysklands kristdemokrater som redan är sargade av vikande opinionsstöd och inre splittring. Den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD, som tog en evighet att mangla fram efter det misslyckade förbundsdagsvalet förra året, är ett knackigt resonemangsäktenskap på bristningsgränsen.
Merkels ställning har tydligt eroderat. Medveten om detta har hon annonserat sin avgång som partiledare i december, vilket ter sig likt ett taktiskt bondeoffer för att kunna stanna i kanslerämbetet tills mandatperioden löper ut 2021.
Satsa dock inga pengar på det. Merkel är förvisso en skicklig maktspelare, men hennes auktoritet är inte vad den har varit. Det skulle förvåna om hon som en allt lamare anka lyckas bita sig kvar ens över nästa år. Det faktum att Angela Merkel är nere för räkning kommer samtidigt ytterst olägligt.
Kalibern av hennes statsmannaskap är en rar företeelse i dessa skymningsartade dagar av tilltagande politisk osäkerhet och förbittrad polarisering. Det Merkel representerat vid rodret för Europas mäktigaste nation och ekonomiska motor, är en kombination av pragmatisk mittenorientering och försvar av liberala kärnvärden som vi behöver mer än någonsin.
När USA under Donald Trump kapitulerat som den fria världens banérförare och den internationella rättsordningens garant, vändes inte utan skäl blickarna mot Angela Merkel. Tomrummet efter USA kan ingen fylla, men Merkel var åtminstone det bästa av otillräckliga substitut som fanns till hands. Hur ska det gå utan henne på den europeiska scenen? Orosmolnen är inte få.
EU-projektet skakas av Brexit, Ungerns och Polens auktoritära träskvandring, det vanstyrda Italiens budgetkris som kan få eurozonen att brista. Lägg till detta starka vindar av främlingsfientlig högerpopulism, ett aggressivt tyranniskt Ryssland och Turkiet i Erdogans våld. Som lök på laxen väntar även en sannolikt bister lågkonjunktur.
Tyskland har i detta stormiga läge en nyckelroll som stabiliserande ankare. Men med Merkel borta? Håll i hatten.