Som han förklarade: "det är då livskampens kramp släpper och vi får några dyra ögonblick av okonstlat umgänge med det finaste av allt, friheten". I den bildade borgerlighetens salonger var länge Sigfrid Siwertz (1882-1970) en av våra mest lästa och uppburna författare. Från 1932 var han ledamot i Svenska Akademien och hans samlade produktion (prosa, lyrik, dramatik, essäistik) omfattar ett 80-tal verk.
Numera påstås i stort sett rubbet vara utgallrat från de offentliga bibliotekens hyllor och gömda i dunkla, dammiga magasin. Siwertz själv dväljs i det tragiska skuggriket av ärorika namn som mist sin lyster och övertäckts av glömskans spindelväv. En stilla fråga. Jaså, för vem då?
Bara för att Siwertz i denna flyktiga stund inte är en återkommande referenspunkt på kultursidornas debattarenor, eller i de sociala mediernas snabbflödande munhuggning, betyder det på något sätt att han skulle vara hopplöst död som en diktare utan relevans.
Den riktigt kvalitativa konsten dunstar inte bort så lätt. I boken "Konst. Essäer om extas och skamlöshet" (1995) skriver Jeanette Winterson klokt: "Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt".
Så är det. Oavsett modets och politikens växlingar förblir den goda litteraturen angelägen som sannings- och meningsskapare, och kommer ständigt finna nya läsare - ibland fler, ibland färre likt en underjordisk rörelse i trots mot en kvävande samtids påbud.
Sigfrid Siwertz var en idéförfattare som ofta betonade människans fria vilja och kreativa livskraft. Upptäck, eller återvänd till, hans underbara "Mälarpirater" (1911)! Den handlar om tre unga killar som i en "lånad" segelbåt (Vindrosen) rymmer från en trist, inrutad pekpinnetillvaro och gör sommarlovet till en slags motsvarighet till Homeros Odysséen runt Mälaren.
Siwertz lilla förtätade verk på knappt 150 sidor är lika delar ett klassiskt pojkboksäventyr, en roman om vuxenblivande och ett romantiskt frihetsepos. Bara den naturlyriska skildringen av sommaren i det tidiga 1900-talets Sverige kan väl få vem som helst att vilja slå sig lös och hissa segel:
"Pojkarna seglade en dag och en natt på Guds försyn. En laber sunnan drev dem sakta fram genom Mälarens labyrintiska värld av fjärdar och sund. Tyst och festligt, i ljum blomsterdoftande medvind drev Vindrosen fram över glimmande, villsamma vattenvägar, längs ännu spädgröna lövstränder, branta, granvuxna strandklippor och gulblommiga ängar med nyutsläppt brokig boskap, förbi vitblommande trädgårdar gick färden, och tegelbrukens röda längor och grustäkternas stup under avklippta grankanter och små vänliga stadshamnar med flaggor och torn."
Var och en sin egen Jack Sparrow, upp med Jolly Roger i masten och kapa förtöjningarna!