Tre dagar av fred, musik och flower power. Woodstockfestivalen den 15-17 augusti 1969 är den mest legendariska av musikfester. Lagom till sommarens 50-årsjublieum planerades en nostalgisk repris. Men tyvärr. Massor av problem, som strul med finansieringen, har nu gjort att återuppförandet ställts in.
”Vi är bedrövade att en serie oförutsedda bakslag har gjort det omöjligt att anordna den festival vi föreställde oss”, låter arrangören Michael Lang meddela. Han var med och riggade den ursprungliga festivalen. Därför är det väl knappast konstigt att alltihop gick i stöpet denna gång.
I eftervärldens ögon är Woodstock höljt i ett närmast magiskt skimmer, kulmen på 60-talets soligt färgglada hippie-epok där rockmusiken förenade en hel generation ungdomar i kärleksfull gemenskap samtidigt som de gav fingret åt det kapitalistiska vuxensamhällets krassa materialism.
Verklighetens Woodstock tillkom dock inte utifrån några altruistiska ideal och var på vippen att sluta i fullständig katastrof. Bakom arrangemanget stod några oerfarna amerikanska grabbar som ville bli rika snabbt. De lyckades boka in en imponerande stjärnparad av artister som The Who, Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Joan Baez och allt vad de hette som skulle avlösa varandra på scenen med militärisk precision.
Men oförberedda på den enorma publiktillströmningen bröt organisationen omedelbart samman. Fältet där scenbygget stod stormades av hundratusentals unga människor, den underdimensionerade säkerhetsapparaten kollapsade och det fanns ingen chans att ta betalt.
Kaoset ledde till långa förseningar i spelschemat. Medan musikerna väntade på att få uppträda fördrev många av dem dötiden genom att bli höga som hus. Narkotika fanns det nämligen gott om, däremot var det betydligt sämre med mat till konsertpubliken.
Hotet om hungerkravaller var plötsligt överhängande. I desperation flögs ett gäng hippies in som löste den akuta livsmedelssituationen genom att koka gröt åt massorna. Som ett komplement till den övriga villervallan bröt ett stormigt regnoväder ut.
Det måste sägas vara rena miraklet att inte fler än två personer i publiken dog, givet de farligt stökiga omständigheterna. Inspelningsteknikern Eddie Kramer summerade senare Woodstockfestivalen 1969 som ”tre dagar av droger och helvetiskt elände”.
Affärsmässigt höll det också på att bli en mardröm, projektet gick med brakförlust. Men till slut blev ändå Woodstock en jättesuccé - i form av dokumentärfilmen och dess soundtrack som släpptes 1970, vilket räddade de svårt skuldsatta arrangörerna från ekonomisk ruin.
Vi ska kanske vara glada över att Michael Lang tvingades avblåsa 50-årsfirandet av Woodstock med ännu en festival. Han borde nog vetat bättre än att utmana ödet på nytt.