I Olle Adolphsons briljant absurda visa ”Resan hem” skildras i många strofer och med exakta tidsangivelser en kantstött mans tågfärd genom Sverige en luguber söndag. Han befinner sig på perrongen i Skövde ”med sex Albyl på fickan och sista fimpen tänd” och ska återvända till huvudstaden.
Men först åker han till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar suktande i mörkret Köpenhamn på andra sidan Öresund och då restaurang Kramers är stängd kastar han sig på nattåget till Stockholm. Klockan kvart i nio på måndagsmorgonen lunkar han in på sitt gråa kontor igen.
Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är tragiskt, barockt och komiskt på samma gång. Adolphson sjunger avskalat berättande, skelettartat komprimerat likt folkhemmets svar på Beckett och låter undertexten säga allt. Vi förstår att den stackars tågresenären i djärv desperation försökte trotsa oddsen och finna en bit blå himmel i tillvaron, men målet om lyckan förblir undflyende.
Resultatet av hans sökande är endast en cirkulär rörelse av tristess, grusade förhoppningar och lågintensiv förtvivlan över meningslösheten i sitt företag.
Är inte detta en träffande symbolisk bild av den svenska regeringsbildningsprocessen? En av valet stukad men tillkämpat optimistisk Ulf Kristersson ger sig inledningsvis ut på fåfäng jakt efter stöd till en Alliansregering som mandatfördelningen redan dömt till en hägring.
Hans sonderingsbesök hos övriga partier slutar i förutsägbar kyla. Någon nåd står icke att få. Det är bara att lomma åter till talman Andreas Norléns kansli och konstatera faktum. Expeditionen gav noll, utöver att tiden gick.
Sedan är det en luggsliten Stefan Löfvens tur att avlösa på perrongen för att göra samma fruktlösa resa, förutsättningarna är identiskt ledsamma och utgången likadan.
Ingen på andra sidan blockgränsens glittrande sund vill släppa in honom i värmen och Kramers i form av Centerpartiet håller dörren låst. Tomhänt tvingas han meddela talmannen på måndagsmorgonen att läget är oförändrat dystert.
Vad sker nu? Andreas Norlén byter spår till att själv inleda gruppsamtal med partiledarna om regeringsalternativen, men noterar med ett understatement att ”kompromissviljan har varit begränsad så här långt”.
Resan lär alltså fortsätta i händelselöshetens monotona rundgång, kanske till jul eller vad vet jag?