Vem ska rädda Liberalerna, the artist formerly known as Folkpartiet? Just nu liknar det ett självmordsuppdrag att ta över den krisdrabbade showen när Jan Björklund till sommaren lämnar scenen.
Opinionsstödet är så decimerat att sympatisörerna snart knappt ryms i en gammal folkabuss. Trots att partiet - jämte Centern - bärgade stora sakpolitiska vinster i januariöverenskommelsen med den nya S/MP-regeringen, blev effekten att Liberalernas flyktiga väljarkår blev ännu flyktigare.
Även den interna sammanhållningen tog rejält med stryk av steget över blockgränsen som kvarvarande Allianslojalister hade svårt att tåla. På det kom de förtroendetärande skandalerna kring riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls snikna lägenhetsaffär på skattebetalarnas bekostnad och Europaparlamentarikern Cecilia Wikströms dubbelarbetande åt näringslivet.
Om Liberalerna lyckats kommunicera något väldigt väl, är det intrycket av ett splittrat, sargat och praktiskt taget roderlöst parti på drift mot stupet. I EU-valet den 26 maj är risken reell att det blir ett knockoutslag från Europaparlamentet, vilket för dessa de mest okritiska Brysselvurmarna i svensk politik vore en katastrof av existentiella dimensioner.
Och mitt i allt detta ska alltså en ny partiledare vaskas fram. Inga hugade kandidater har ännu officiellt klivit ut. Tydligt är dock att det verkar arta sig till en strid mellan anhängarna av Erik Ullenhag å ena sidan och Nyamko Sabuni å andra sidan.
Bägge har varit statsråd i Reinfeldtregeringen, men sedan lämnat den aktiva politiken för att stå på standby om partiet kallar. Bägge representerar också förhoppningarna om skilda vägval.
Ullenhag är den mjuka socialliberala linjens man, traditionalisternas dröm. En gediget präktig, välkammad och spolformad ärkefolkpartist - en klonad Ola Ullsten som få bortom Liberalernas närmast sörjande krets kan erinra sig något minnesvärt av.
Sabuni är det mera ruter i. Högerinriktad, uppfriskande kaxig, viljestark och sällan den som fegspelar i debatten (som minister med ansvar för integrationsfrågor var hon exempelvis tidig med att tala klarspråk om hedersvåldets förkastlighet).
Med henne skulle Liberalerna näppeligen behöva hotas av att blekna in i tapeten. Snarare har hon kapaciteten att bli för sitt parti vad Ebba Busch Thor blivit för Kristdemokraterna.
Vill Liberalerna öka sina chanser att vända snålblåst till medvind är nog inte en blodfattig Ullstenkopia att rekommendera i alla fall.