"Jag anser i alla fall att vi kan säga till väljarna att vi är den regering som har satsat mer än någon annan på brottsbekämpning och polisen", meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) i början av sommaren när han av nyhetsbyrån TT konfronterades med sitt partis vallöfte anno 2014 om att fler vardags- och sexualbrott måste klaras upp.
Verkligheten fyra år senare gav inte direkt anledning till att jubla högt. "Det tar ibland tid att få resultat", menade Johansson från den i brottsbekämpning rekordsatsande regeringen. Visst, men hur länge då?
Det liknar en väntan på Godot i Samuel Becketts absurda skådespel. Fast nu är det väl inte Godot som väljarna önskar ska materialisera sig i detta fall, utan snarare en polis som den legendariske TV-snuten Theo Kojak.
Tuff och respektingivande, envis och omutlig, streetsmart, ständigt närvarande. Gav sig aldrig förrän skurkarna tvingades skaka galler på hans station. Kojak personifierar idealet för det som är ordningsmaktens uppgift: åk på larm, lös brott, handklova buset.
Meningen med svenska polisens stora omorganisation 2015 var också att våra konstaplar skulle börja leverera effektivare i den stilen. Beslutet togs inte av rekord-Morgan, utan av den föregående Alliansregeringen. Landets 21 polismyndigheter slogs ihop till en enda.
Det var kronan på de borgerligas verk efter att under två mandatperioder gått ut hårt för att rycka upp brottsbekämpningen med fler satsade miljarder, fler anställda och byte av den misslyckade rikspolischefen Stefan Strömberg till Bengt Svenson. Även då tog det tid att få resultat - så lång tid att den olycksalige Bengt Svenson fick respass vid S/MP-regeringens tillträde och ersattes av Dan Eliasson.
Tiden var dock helt uppenbart inte heller på Eliassons sida, så han sparkades i januari. Istället utsågs Anders Thornberg från Säpo att försöka finna Kojak.
Men att omorganisera sig fram till en polis med kapaciteten hos Telly Savalas rollfigur verkar knappast vara vägen.
I en färsk utvärdering av reformen konstaterar Statskontoret att polisen varken blivit mer synlig eller närvarande. Ingen förstärkt ingripandeverksamhet kan noteras. Förmågan att utreda brott har inte förbättrats, tvärtom har den negativa trenden fortsatt och samarbetet med åklagarmyndigheten är dysfunktionellt.
Klockan tickar, tiden går. Väljarnas väntan består. Who loves ya, baby?