Nyheten gjorde den engelska kungen George III perplex. Han kunde inte tro sina öron. Året var 1783. Frihetskriget i Nordamerika hade just avslutats, den brittiska kronan var besegrad, de revolterande kolonisatörerna triumferade i sin självständighetskamp. I monarkiväldets Europa togs det för givet att kontinentalarméns överbefälhavare George Washington skulle låta kröna sig till statschef i den nya nationen USA.
Washington hade inga sådana planer. Han hade haft sin stund i offentlighetens tjänst, nu fick andra ta över. Själv ämnade Washington återuppta det stillsamma livet på sin plantage Mount Vernon i Virginia. Beskedet fick George III att häpet utropa: "Om han gör det är han den störste mannen i världen!". Det gick över kungens horisont att någon i Washingtons position kunde vara så anspråkslös och avstå från fortsatt maktkarriär.
Det som George III inte förstod var hur djupt besjälade USA:s grundare var av den antika romerska republikens dygder och ideal, vilka i synnerhet Lucius Quinctius Cincinnatus ansågs förkroppsliga. Han var en bonde som valdes till konsul 460 f Kr, blev så populär att den romerska senaten ville förlänga hans begränsade ämbetsperiod trots att det stred mot konstitutionen. Cincinnatus lät sig inte frestas, utan återgick efter förrättat politiskt värv till plogen som den gode medborgare han var.
Några år senare hotades Rom av invasion. Som brukligt i svåra kristider utsåg senaten en tillfällig diktator med fulla maktbefogenheter att rida ut stormen. Ansvaret föll på Cincinnatus, som gjorde storstilad comeback genom att lyckosamt försvara Rom mot fienden.
I spetsen för sina segerrika trupper kunde Cincinnatus - som längre fram tyvärr Julius Caesar - gripit tillfället att klänga kvar vid makten på permanent basis. Nix! Han tackade ödmjukt för sig och gick sorglöst hem till bondgården.
Cincinnatus var George Washingtons förebild, även när han motvilligt lämnade Mount Vernon igen för att skapa ordning på torpet som USA:s förste valde president 1789. Men två ämbetsperioder fick räcka, tyckte han och tog därefter farväl på nytt (så uppstod den ursprungligen oskrivna mandatregeln för amerikanska presidenter, kodifierad i lag sedan Franklin D Roosevelt överträtt normen med tre återval på 1930- och 40-talet).
Arvet från Cincinnatus har betytt mycket för demokratins utveckling och hur vi bör se på det politiska förtroendeuppdraget. Man söker offentlig makt som medborgarnas tjänare, inte herre, under en viss tidsrymd med syfte att försöka åstadkomma något gott i det allmännas intresse. Man förstår att inflytelserika poster är till låns och motstår den förrädiska lockelsen att förväxla sin identitet med dem.
Det är förvisso trist att flera duktiga och profilerade Linköpingspolitiker meddelat att de inte vill kandidera i valet 2018. Finn Bengtsson (M) försvinner från riksdagen. Hans partikamrater, kommunalråden Paul Lindvall och Christian Gustavsson följer Catharina Rosencrantz exempel i stadshuset och bjuder adjö. Även kommunalrådet Daniel Andersson (L) tar sin hatt och går. Alla kommer att saknas.
Men det är helt i Cincinnatus anda hur det ska vara. Man gör sin insats för republiken, låter sedan maktens stafettpinne gå vidare till nya krafter och återvänder till den civila normaliteten i privatsfären. Det är lika sunt som berömvärt. Och väldigt vackert.