I denna valrörelse har Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) hamnat i brännpunkten. Det är ett känsligt spörsmål som rör en av samhällets mest utsatta grupper. Vilket parti vill då framstå som hjärtlöst och snålt? "Vi föreslår ytterligare ungefär en och en halv miljard till LSS-reformen per år", säger Liberalernas Jan Björklund (Aftonbladet 26/8).
Barn- äldre och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) vill inte binda sig för några restriktioner i ökade anslag: "Om det kostar 700 miljoner, en miljard eller om det kostar mer: vårt besked är att vi har råd att ge stöd till barn i behov" (TT 30/8).
I den stund valrörelsen är förbi kommer antagligen den utlovade generositeten att bli mindre vidlyftig. Vilken regering vi än får efter den 9 september, tvingas den obevekligen att konfronteras med samma verklighet som Socialdemokraterna brottades med under den gångna mandatperioden: kostnadsutvecklingen för LSS har skenat långt bortom vad som ursprungligen kalkylerats.
När socialminister Bengt Westerberg (FP) lanserade assistansreformen 1994 beräknades utgiften till 2,4 miljarder statliga skattekronor. Nu är siffran uppe i 30 miljarder och lagens svepande utformning gör att kostnaderna tickar vidare mot en ständigt pågående miljardökning om inga bromsar slås till. Det försökte Löfvenregeringen, men hanterade frågan oskickligt med trubbiga besparingsdirektiv till Försäkringskassan.
Skandalösa fall där svårt funktionshindrade nekades assistans fick kritiken att explodera och Socialdemokraterna kovände till Lena Hallengrens populistiska "the sky is the limit". Att Liberalerna intar en liknande ståndpunkt gör inte saken bättre.
Som historikerprofessor Lars Trädgårdh skrev om LSS-debatten i tisdagens DI: "Flera av våra politiker har svårt för att inte välja den emotionellt tillfredsställande moralismen snarare än att kallsinnigt tala om reda pengar och vad som är möjligt med ett begränsat budgetutrymme".
Han pekar på det avgörande problemet med LSS som uttryck för en absolutistisk rättighetsideologi, vilken satt politikens gängse avvägningar mellan olika utgiftsområden, skyldigheter och intressen ur spel.
Varje kompromiss, varje inskränkning, varje nykter kostnadsblick blir därmed ett svek som ansvariga makthavare får väldigt svårt att försvara. Detta kan inte fortsätta. Kommande mandatperiod lär de finansiella realiteterna göra en bredare uppgörelse ofrånkomlig.
Intentionerna med LSS, att ge funktionshindrade människor en värdig och självständigare tillvaro, är goda och riktiga. Men vad är rimligt och rättvist att kräva mot den trista bakgrunden att inga resurser är oändliga? Det obekvämt nödvändiga svaret måste varje seriöst parti kunna redovisa, förr eller senare.