Ett stort framsteg för freden. Barack Obamas främsta utrikespolitiska triumf. Så löd återkommande kommentarer när kärnteknikavtalet med Iran slöts. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina fick mullorna i Teheran att reducera sitt befarande program för utveckling av atomvapen och godta FN-inspektioner. I utbyte lättades sanktionerna mot det dittills hårt ekonomiskt pressade Iran. Ett historiskt genombrott. Eller?
Åtskilliga republikaner i USA som John Bolton - idag Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare - var ilsket kritiska och liknade överenskommelsen med det ökända Münchenavtalet 1938. Samma tongångar hördes från ett upprört Israel. Obama var i själva verket en ny Neville Chamberlain.
Den brittiske premiärministern hyllades initialt för att fått Hitler att avstå från krigiska planer, mot priset att Tjeckoslovakien offrade Sudetlandet. Som alla vet blev resultat inte ”peace for our time”. Hitler saknade majoritetsstöd bland den tyska befolkningen när han kom till makten. Höga militärer kom snart att se Hitler som en farlig galenpanna som hotade kasta ett otillräckligt rustat Tyskland ut ett storkrig som omöjligen kunde vinnas.
Men genom Münchenavtalet gick luften ur oppositionen. Hitlers inhemska ställning stärktes, samtidigt som han övertygades om att Tredje rikets internationella motståndare var veklingar och inte mycket att frukta. Överenskommelser kunde inte stoppa honom. Det var Stalingrad, El Alamein och ett sönderbombat Berlin som gjorde det.
Nu upprepade Barack Obama samma ödesdigra misstag när han trodde sig kunna köpslå med den teokratiska regimen i Iran, ett styre av grovt kriminella fundamentalister vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi.
Att häva sanktionernas strypsnara skulle göra livet drägligare för Irans invånare och pacificera det utbredda folkliga missnöjet. Mullorna skulle sitta säkrare i sadeln och betrakta avtalet - vilket bara fryste kärnvapenutvecklingen några år - som en billig, tillfällig eftergift åt ett naivt USA.
Chamberlain raserade Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga gentemot Hitler. Obama raserade USA:s avskräckningsförmåga gentemot Irans prästvälde.
Analogin med München 1938 har del som talar för sig. Iran agerar oförbätterligt expansivt och krigiskt med tydligt sikte på geopolitisk dominans över Mellanöstern. Funnes det några förhoppningar om att denna skurkstat skulle bli lugnare till sinnes är raka motsatsen fallet. Fråga Israel, regionens enda demokrati, som dess notoriske dödsfiende Iran nyligen skickade missiler mot.
Trumpadministrationen kan faktiskt göra rätt som river det bristfälliga kärnteknikavtalet och istället utlovar de ”kraftfullaste sanktionerna i historien” för att tvinga Iran att upphöra med alla äventyrligheter. Tuffast möjliga maktspråk, uppbackat med råa muskler, är ibland enda sättet att hantera gangsternationer.
Dock riskerar paralleller till det förflutna att leda väldigt fel. Iran 2018 är inte Hitlertyskland 1938. Trumps linje kan förvisso stärka oppositionen i Iran och underblåsa en kupp - men i än värre riktning. I apparaten kring nuvarande regim finns starka krafter som anser att avtalet 2015 var till Irans klara nackdel. Man gav upp mycket för lite och med Trump i Washington är det viktigare än någonsin att skaffa kärnvapen till islamistiska arsenalen.
Konsekvensen om sådana nukleära fanatiker tar över? Tyvärr existerar inget facit.