Idag finns cirka 1500 automatiserade fartkameror riket runt och fler ska det bli, uppåt 2200 totalt och det slutar säkert inte där. I vårt eget län finns 67 stycken och tolv nya kommer under året.Vem protesterar? Ytterst få och de betraktas ungefär som samma slags urspårade rättshaverister som gnäller över FRA-lagar, masslagring av datainformation och andra tidigare kontroversiella - men snart stilla accepterade - ingrepp från statens svällande övervakningsapparat.
Frågan om det är vi som äger myndigheterna, eller om det i praktiken är myndigheterna som äger oss, är inget som längre anses viktigt att dryfta i den offentliga debatten. Det kan tyckas lite märkligt i en demokrati. Men värdet av den personliga integriteten väger tydligen allt lättare. I fartkamerornas fall har integritetsaspekten helt kommit att underordnas Trafikverkets ivriga tal om sparade liv - 25 om året och samtidigt räddas 70 människor från att bli svårt skadade.
Visst kan man känna olust över det maskinella vägspioneriet, men okej då - klart att vi ska lita på Trafikverket som bara vill allas vårt bästa. Fast hur har Trafikverket kommit fram till sina synbarligen övertygande exakta siffror? Jo, matematiken bygger på en statistisk formel att om farten reduceras med X antal kilometer i timmen, så kommer olyckorna att minska med Y antal. Men var kör bilisterna i verkligheten som tryggast? På motorvägarna, där hastigheten är som högst. Hmm... Kanske är det något skumt här ändå.
Vid en kritisk granskning skulle man faktiskt kunna hävda att snacket om fartkamerornas välsignelsebringande verkan egentligen är en maskerad ursäkt för att slippa seriösare och mera kostsamma trafiksäkerhetsåtgärder. En riktig fartdåre på vägen, måhända onykter, måste stoppas - inte endast fotograferas av en maskin. För att stoppa krävs trafikpoliser av kött och blod. Hur bra fungerar polisen och hur står det till med polisens resurser? Aj, ett jobbigt problem som maktens män och kvinnor aldrig har fått ordning på. Enklare och billigare att smälla upp kameror.
Dock spanar dessa maskinella ögon bara en liten del av dygnet - annars skulle övervakningscentralen i Kiruna dränkas av utredningsmaterial.
De flesta inkomna fotografier är dock så dåliga att den förkrossande majoriteten av fartsyndarna aldrig får några böter hem i brevlådan (men i takt med utvecklingen kan det växande kameranätet nog bli effektivare med automatisk dataregistrering av varenda bil inom synhåll).
Mycket smartare och rationellare än kameror vore förstås att bygga om farliga vägsträckor till säkrare dito, och satsa på ökat underhåll av kraftigt trafikerade vägar. Drivmedelsskatten, ursprungligen riktad till just väginvesteringar, gör att pengarna finns. I överflöd. Staten använder emellertid de mesta av intäkterna till annat. 65 miljarder kronor varje år betalas in från vägtrafikanterna i skatter och avgifter. Statens årliga vägutgifter: 25.
Fartkameror är en klen och falsk ersättning, i grunden en slags flykt undan ansvar. Varför accepterar vi detta?