Man förstår att det måste varit en blytung dag på Arbetsförmedlingen när 4500 anställda varslas på ett bräde. Nedskärningen är en konsekvens av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen biföll och kan synas brutal. Stora förändringar är aldrig smärtfria, men det är samtidigt ofrånkomligt att stora förändringar behövs.
Vi talar här om en gigant till myndighet med 13 000 anställda som kostar skattebetalarna närmare 80 miljarder kronor årligen. Vad får vi för pengarna? Trots en långvarig högkonjunktur, som borde underlättat Arbetsförmedlingens uppdrag väsentligt, visar en uppsjö av utvärderingar att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska.
Exempelvis slog Riksrevisionen fast i en rapport hösten 2017 att Arbetsförmedlingens matchningsresultat kontinuerligt försämrats.
Sysselsättningsinsatserna är dyra och ineffektiva till följd av felprioriteringar och dåligt underbyggda analyser. Det har medfört att såväl socialt utsatta grupper som relativt väletablerade personer fått sämre jobbchanser genom myndighetens försorg.
I en attitydundersökning som Arbetsförmedlingen själva stod bakom förra året var kritiken inte nådig. Stelbent, långsam, gör föga nytta - det var en vanlig uppfattning om myndigheten bland allmänhet, arbetssökande och arbetsgivare.
Missnöjet saknade inte grund. Siffror från SCB visade i höstas att av de 1,5 miljoner svenskar som fick en ny anställning 2017, var det bara en försvinnande liten andel (1,5 procent) som fått kännedom om jobbet via Arbetsförmedlingens personal. Men kan alla tillkortakommanden lastas på denna myndighet? Det vore grovt orättvist.
På onsdagens DN Debatt redovisade Cecilia Fahlberg, regeringens särskilda utredare av arbetsmarknadspolitiken, sina slutsatser som snarare tyder på ett omfattande strukturfel.
Hon fyrar av en dundersalva, ingen går fri: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.
Enligt januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L ska Arbetsförmedlingen reformeras i grunden. Ska den reformeringen lyckas är det uppenbarligen rubbet av den utgiftskrävande och misslyckade arbetsmarknadspolitiken som måste nagelfaras och åtgärdas.