Stefan Löfven kryssar vidare med sin bräckliga skuta mellan hotande grund och skär. I S/MP-regeringens budgetförhandlingar med Vänsterpartiet under helgen nåddes, enligt Expressens uppgifter, enighet om att delvis tillmötesgå Alliansen. Den borgerliga oppositionen har ju tuffat till sig en del på sistone.
I juni utlovade Allianspartierna misstroendevotum mot några av Löfvens skattehungriga ministrar, såvida inte regeringens tre skadliga förslag om förvärrade bördor på jobb och företagande drogs tillbaka. Det rörde försämring av brytpunkten för statlig inkomstskatt, försämring av skattevillkoren för småföretagare (3:12-reglerna) och försämring av den luftburna transportsektorns möjligheter genom införande av flygskatt.
Regeringen backar nu från de två förstnämnda förslagen.
Notera att Löfven parerar på samma sätt som när Alliansen nyligen krävde misstroendevotum mot de tre inblandade statsråden i IT-skandalen på Transportstyrelsen.
Löfven lät infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gå, men behöll försvarsminister Peter Hultqvist. Med det försökte Löfven, som i söndags påstod sig vara "så less på det politiska spelet", framstå som resonlig (under galgen, nota bene) i förhoppningen att Alliansen i sin tur skulle framstå som grälsjukt oresonlig om borgerligheten vidhöll att med SD osäkra misstroendevapnet mot Hultqvist i riksdagen och därför vika sig av hänsyn till opinionen. Skickligt taktiserat, onekligen.
Löfvens tanke är uppenbarligen att köra ett identiskt chickenrace i misstroendespelet om skattehöjningarna. Men det handlar förstås även om att hålla MP lugn i båten. S är själva inte överdrivet pigga på att straffbeskatta resor i skyn. Men för den lilla gröna koalitionspartnern är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga. Och mörbultad av allt stryk som MP hittills tagit i regeringsställning, måste ju partiet få något köttben att gnaga på inför valet. Det påminner om samarbetsspelet med Vänsterpartiet.
Deras ideologiska flaggskeppsfråga är att stoppa "vinstjakten" i välfärden. Priset som Löfven tvingas betala för regeringsstödet från Jonas Sjöstedts gamla kommunistparti har blivit den utskällda Reepaluutredningen, vilken nu tydligen håller på att bearbetas till ett skarpt förslag som ska föreläggas riksdagen i höst. S gläds knappast helhjärtat åt det heller, inte minst för utsikten till att verkligen lyckas försämra de enskilda välfärdsföretagarnas villkor är allt annat än kassaskåpssäker.
Voteringsnederlaget är redan så gott som intecknat, av det enkla skälet att riksdagsmajoriteten är emot. Men å andra sidan lär frågan överleva som blockpolariserande slagträ i valrörelsens spel om regeringsmakten 2018 och en sån grej är ju alltid mycket tacksam i den existentiellt konfliktbaserade partipoliska branschen.
Bör då Alliansen nöja sig med den partiella framgången på skatteområdet?
Nej, lika lite som gällande Transportstyrelseskandalen. Vi kan inte ha en försvarsminister som schabblar bort bollen i skyddet av riket säkerhet (även om det yttersta ansvaret för IT-härvans Watergateartade hantering faller på regeringschefen, rimligen är det Löfven som främst förtjänar riksdagens misstroende). Vi kan heller inte ha en flygskatt som vingklipper en vital del av Sveriges kommunikativa infrastruktur, bara för att det skulle glädja MP:s glesande skaror.
Dessutom skulle en hejdad offensiv av Alliansen se fåraktig ut och ge nytt demoraliserande bränsle till kritiken av den borgerliga opposition som tvekande och skotträdd när allt kommer till kritan.