”Vi kan knappast besvara frågan: vad hör till arkitekturen? Var börjar den, var slutar den?”
Det skriver Sigfried Giedion om det nya byggandet i sitt inflytelserika verk ”Byggande i Frankrike, Byggande i järn, Byggande i armerad betong” (1928) där han entusiastiskt förkunnar: ”I sin gestaltning öppnar sig alla byggnader idag så mycket som möjligt. De suddar ut självtillräckliga gränser. Söker förbindelser och genomträngning... det finns bara ett stort, odelbart rum, i vilket det som råder är relationer och genomträngningar istället för avgränsningar”.
Schweizaren Sigfried Giedion (1888-1968) är en portalfigur inom den moderna arkitekturen. Hans radikala idé var att bryta ned hierarkierna och göra byggandet till en dynamisk totalprocess som smälte samman med hela den mänskliga tillvaron. Man förstår modernismens genomslagskraft när man läser honom.
Giedion är väldigt medryckande i sitt stormande mot traditionerna, likt August Strindbergs inspirerade uppgörelse i ”Esplanadsystemet” med ”gamla kåkar” som ”stodo tätt och skymde ljuset för varandra” proklamerar han: ”Vår inre inställning kräver idag av huset följande: Största möjliga övervinnande av tyngdkraften. Lätta dimensioner. Öppenhet, fritt flöde av luft”.
Samma år dessa rader trycktes grundade Giedion, tillsammans med några andra prominenta arkitekturradikaler som Le Corbusier, organisationen CIAM (Congrès Internationaux d’Architecture Moderne) för att sprida sitt avantgardistiska evangelium över världen.
Bland de svenska deltagarna på CIAM:s kongresser fanns Sven Markelius - ett ledande namn bakom den banbrytande Stockholmsutställningen 1930 som blev inkörsporten för modernismens segertåg och, ända in i denna dag, ideologiska dominans i Sverige.
Sigfried Giedion var lyrisk. Han menade att Stockholmsutställningen representerade det ultimata förverkligandet av modernismens ideal.
1941 gav Giedion ut sitt kanske mesta kända manifest - ”Space, Time & Architecture: the growth of a new tradition” - som behandlade den kulturella kontexten i det urbana landskapet. Giedions tes var att städer måste ha distinkta årsringar, vilket inte minst i vårt eget land mycket starkt kom att influera arkitekturen och stadsplaneringen.
Om ni undrar varför nybyggen i klassisk stil är så sällsynt förekommande, beror det till stor del på dogmen att den historiska läsbarheten i stadsrummet inte får utmanas.
Men vad blev det av Sigfried Giedions gränslöst dynamiska relationsarkitektur? Som vanligt får man konstatera att resultatet av utopins möte med verkligheten knappast motsvarade de högt ställda anspråken och förväntningarna.
Modernismen har förblivit ett elitprojekt och fastnat i kylig otrivsam stelhet, medan Strindbergs förkättade ”gamla kåkar” och dess traditionella skönhetsvärden fortfarande tenderar att föredras av den bredare allmänheten.
Måhända en läxa att beakta när det planeras att byggas så mycket nytt i Linköping?