Nobelprisen presenteras. Få andra utmärkelser har högre internationellt anseende. Även om du så vunnit en Oscarstatyett, erövrat Wimbledonbucklan eller seglat hem America's Cup-pokalen står du dig slätt mot den som har en Nobelmedalj i byrålådan.
Under måndagen tillkännagavs att James P Allison och Tasuku Honjo får medicinpriset för sin forskning om immunsystemet. Tisdagen är vikt åt fysikpriset, nästa dag är det kemins tur. På fredag får vi från Oslo veta vem som äras med fredspriset.
Ekonomipriset, den "oäkta" Nobelkategori som Riksbanken instiftade 1968, meddelas sist i ordningen den 8 oktober. Men kungörandet av det Nobelpris som bland allmänheten brukar röna mest uppmärksamhet uteblir. Almanackan gapar talande tom denna torsdag.
Ingen ständig sekreterare öppnar dörren i Börshuset inför ett nyfiket pressuppbåd på slaget tretton. Den rumphuggna Svenska Akademien får istället för att kora någon litteraturpristagare begrunda den fällande våldtäktsdomen mot "kulturprofilen". Skandalen som utlösts av denne slemmige figur och hans härjningar i Akademiens närhet har sänkt legitimiteten för Gustaf III:s gamla fina institution från 1786 till nollpunkten.
Ledamöternas jävsintriger, perfida inbördeskrigande och offentliga träckskyffling har både dragit Akademien i smutsen och fläckat Nobelstiftelsen. Ja, även själva adjektivet "nobel" - ädel, distingerad, värdig - är väl det sista som de adertons decimerade krets längre borde kunna förknippas med. Associationerna går snarare till motsatt betydelse av ordet: tarvlig, lumpen, vulgär.
Haveriet skadar inte bara Sveriges rykte utåt. Det är till allvarligt men för vårt inhemska kulturliv. Nobelpriset i litteratur kan exempelvis Kungliga Vitterhetsakademien ta över. Men var finns någon god ersättare för Svenska Akademien när det gäller dess ursprungliga centrala syften; att arbeta med det svenska språket och gynna den svenska litteraturen?
Som stark, självförsörjande, från marknaden och politiken oberoende kulturinstitution är Akademien unikt värdefull. Ska den överleva med återupprättat förtroende kan svårligen resterande ledamöter bita sig kvar. En helt ny besättning behövs.
Kung Carl XVI Gustaf, den ende som Akademien svarar inför, har alla skäl att till Horace Engdahl & Co säga vad Leopold Amery sa till Neville Chamberlain i brittiska underhuset 1940: "You have sat too long here for any good you have been doing. In the name of God, go!''