Osannolika omständigheter gjorde honom till president. Han var oförberedd och ovillig, klarar inte av ämbetets plikter och kontrolleras av sina rådgivare. Mesta tiden reser han desperat runt i landet, håller tal, skakar händer - allt för att undvika ansvaret i Vita huset. Att han kunnat nå den högsta makten i USA måste ses som ett dåligt skämt.
Det var kontentan i 1975 års skandalomsusade bok "A Ford, Not a Lincoln", vars talande undertitel löd: "The Decline of American Political Leadership". Författaren hette Richard Reeves, tidigare journalist på New York Times, som utmålade den sittande republikanske presidenten Gerald Ford som ett deprimerande lågvattenmärke. Bok kom som en bekräftelse på Lyndon B Johnsons ofta citerade elakhet om Ford: "Han är en bra och trevlig karl, men har spelat för mycket fotboll utan hjälm".
Vem var Gerald Ford vid sidan av sådana formidabla auktoriteter på posten som LBJ, Kennedy, Eisenhower, Roosevelt? Bara en vanlig, hygglig kille. En medioker kongressledamot som först utsetts till att ersätta Richard Nixons korruptionsfläckade vicepresident Spiro Agnew 1973, och sedan året efter Nixon själv när denne tvingades avgå för sina Watergatesynder.
Richard Reeves slog fast att Gerald Ford representerade USA:s politiska framtid. Den moderna amerikanska demokratin hade ej längre plats för kandidater som strävade efter att matcha Abraham Lincoln i storhet och ideal. Systemet hade istället börjat utveckla en "kreativ försiktighet", där enbart partiapparaternas medelmåttigaste figurer med minst anstötliga egenskaper och åsikter hos bredast möjliga befolkningslager kunde nå toppen i fortsättningen.
Det är intressant att idag läsa vilka slutsatser den ansedde Richard Reeves då drog utifrån den icke-valde presidenten Fords märkliga karriär - särskilt i ljuset av den färska skandalboken "Fire and Fury: Inside the Trump White House" av Michael Wolff. Innehållet där är egentligen inga nyheter, utan bestyrker snarare att Donald Trump är en farligt obalanserad och grovt illiterat narcissist som mentalt befinner sig på ett tioårigt barns nivå. Dessutom insyltad i en explosiv härva av skumma kontakter med Kreml som får Watergate att framstå som en mild junibris.
Richard Reeves bad sedermera Gerald Ford om ursäkt för sin bok och medgav att han varit för hård. Ford var förvisso varken någon briljant eller färgstark president. Men han var hederlig, öppen, tålmodig och respekterad som en ärlig, rejäl person. Tänk att denne man 1975 kunde porträtteras likt ett skräckscenario för framtidens ledare i Vita huset.
Vilket bitter ironi för oss som tvingas leva med en maniskt twittrande stolle som påstår att han är ett ”stabilt geni”, skryter med att han har en "större kärnvapenknapp" än Nordkoreas diktator och ljuger värre än en oljig positivhalare på Kiviks marknad.