Sommaren 1989 inträffade det otroliga: järnridån började rämna. Vid gränsen mellan Ungern och Österrike klipptes taggtråden bort. Det var helt fantastiskt att se. Tiotusentals människor strömmade över till friheten i väst och luften gick ur tyranniets uppblåsta knektar.
Några månader senare föll Berlinmuren. Det fyra decennier långa kommunistiska förtrycket i Öst- och Centraleuropa var äntligen bortsopat, Sovjetunionen upplöstes, kalla kriget avslutades. En ny, förhoppningsfull epok inleddes - i vår del av världen.
På andra sidan jorden tog utvecklingen samma sommar en annan, fasansfull vändning. ”Minst 10 000 civila uppskattas vara döda”, skriver den brittiske Pekingambassadören Alan Donald i ett diplomattelegram dagen efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni.
Under våren hade omkring 50 000 studenter samlats på torget i protest mot det allsmäktiga kommunistpartiets korrupta vanstyre. Studenterna kräver demokratiska rättigheter och reser en tio meter hög staty med drag av den amerikanska frihetsgudinnan. Massdemonstrationerna sprider sig till flera andra kinesiska städer.
Ett tag verkar faktiskt diktaturen vara på fallrepet. I kommunistpartiets översta maktskikt valkar man över hur situationen ska hanteras. Generalsekretaren Zhao Ziyang träder fram lik en kinesisk Gorbatjov och förklarar att han vill gå studenterna till mötes. Det är ett ögonblick när historien står och väger.
Men motsatt Europa blir utgången barbariets triumf. Kinas verkliga ledare är fortfarande den åldrade Deng Xiaoping. Som Maos efterträdare förde han landet ur kulturrevolutionens mörker och sjösatte de kapitalistiska reformer som gav Kina ett makalöst ekonomiskt uppsving på 80-talet.
I väst trodde många bedömare att den ökade handeln och det stigande välståndet närmast automatiskt skulle leda till att kommunistväldet tappade greppet. Med marknadsekonomins frigörande kraft var en liberalisering av det kinesiska samhället bara en tidsfråga. Studentupproret 1989 tycktes komma som en bekräftelse på den tesen - som vi nu vet var naiv.
Deng Xiaoping hade ingen tanke på att ge upp Kinas säregna modell av kommunisttyranni och statskapitalism i oskön förening. Det avgör saken. Zhao Ziyang sparkas, militären beordras att utan pardon rensa Himmelska fridens torg på demonstranter.
Alan Donald rapporterar hem i sitt telegram, som först 2017 offentliggjordes, om fruktansvärda scener. Soldater öppnar skoningslöst eld mot folkmassan, pansarvagnar rullar in över torget, kör fram och tillbaka över högar av krossade människokroppar, likresterna spolas ner i avloppsbrunnar. ”Fyra skadade kvinnliga studenter bad för sina liv, men dödades med bajonetter”.
På detta arv vilar dagens regim.
”De senaste trettio åren har visat att Kina har ändrats mycket. Tack vare regeringen kan Kina nu njuta av stabilitet och utveckling” sa den kinesiske generalen och försvarsministern Wei Fenge när han nyligen vid en presskonferens i Singapore avtvingades en kommentar om massakern (som annars är tabu att nämna i Kina).
Ja, det som ändrats är att förtrycket är hårdare, övervakningen är finmaskigare och indoktrineringen är värre än 1989. Det är innebörden av den stabilitet som blivit 1,4 miljarder människors dystra lott att njuta i världens folkrikaste nation, styrd av en kriminell, despotisk regering med globala maktambitioner.