Beröm åt Muharrem Demirok. Centerns kommunalråd i Linköping har resningen att bland aktiva politiker göra något mycket ovanligt. Ett beslut fick dåliga konsekvenser. Det borde inte fattats. Han inser det, medger det öppet och tar sitt ansvar för det.
Intentionen var god. Genom att inrätta en bussfil på Hamngatan i centrala Linköping skulle kollektivåkandet underlättas. Vad hände? Demirok är karl för sin hatt och säger utan omsvep: "Hela trafikapparaten har fått infarkt. Det blev inte rätt. Så är det. Beslutet har bidragit till att trafiksituationen i stan inte mår bra" (Corren 27/9).
Det är föredömligt rakryggat av Demirok. Hellre än att hålla fast vid en position som visat sig ohållbar, intar han en prövande och självkritisk hållning, är villig att i pragmatisk anda korrigera beslutet efter hur utfallet blivit i verkligheten. Så agerar en politiker som sätter medborgarnas bästa framför den egna prestigen.
Tänk om det bland riksdagspartierna fanns samma mognad att ta vuxenansvar för alla felgrepp som gjort att hela den svenska bostadsmarknaden drabbats av svårartad infarkt. I tidskriften Ekonomisk Debatt (7/2016) var domen från nationalekonomen Assar Lindbeck inte nådig: "Mot bakgrund av de ekonomiska, sociala och psykiska skadeverkningarna av stor bostadsbrist är det inte någon överdrift att karaktärisera svensk bostadspolitik som en social katastrof, skapad av svenska politiker av alla färger".
Här kan man tala om ett praktexempel på hur goda intentioner stenlagt vägen till eländets portar. Assar Lindbeck har i decennier försökt väcka politikerna om nödvändigheten av att avskaffa hyresregleringen, införd under andra världskriget, som förstört balansen mellan utbud och efterfrågan.
Resultatet är en hyresmarknad som påminner om den konkursade kommandoekonomin i de gamla öststaterna med oändliga köer, ruffel och svartkontrakt. Underskottet på hyresrätter i tillväxtkommunerna är en tungt bidragande orsak till dagens bostadsbubbla. Följderna för normalinkomsttagare som gett sig in i detta prisrally riskerar att bli fatala, varnar Lindbeck: "Bostadsbristen lockar också familjer med begränsade ekonomiska resurser till att dra på sig stora skulder för att finansiera köp av bostadsrätter eller småhus, vilket kan skapa oro hos många över att inte kunna klara av skulderna i framtiden".
Situationen med extremlåga räntor som eldar på hushållens skuldsättning gör inte precis saken bättre. Varje parti skulle behöva en Muharrem Demirok som ser verkligheten i vitögat, resolut erkänner att bostadspolitiken lett åt skogen och inte hukar för att lösa problemet som man själv kokat ihop. Okej, vi ville väl. Det fungerade inte. Nu ska vi fixa det. Den attityden.
Det har börjat pratas om att avskaffa ränteavdragen för att kyla av skuldboomen. Utmärkt. Kompensera med sänkt skatt på arbete, och undvik att höja skatten på sparande. Fasa ut hyreskontrollen (vilket Socialdemokraterna ville göra redan 1967) och inled en övergång till sund marknadsmässighet, som får bort de artificiellt låga hyrorna i attraktiva områden, återställer balansen och sätter fart på flyttkedjorna så att människor i olika livsfaser får möjlighet att bo vettigare eller överhuvudtaget kan starta en bostadskarriär.
Förr eller senare synes en sådan reform ändå oundviklig. Är det inte lika gott att gripa tillfället nu?