Sveriges historia som fullvärdig demokrati är knappt hundra år, räknat från rösträttsreformen 1921. Men ålderskrämporna börjar bli märkbara, icke minst genom tendensen till en ökad medborgerlig misstro mot det styrande etablissemanget.
All offentlig makt ska utgå från folket. Dock verkar ett allvarligt kontaktproblem uppstått mellan väljarkåren och partierna som ska kanalisera folkmakten.
När vårt moderna partiväsende formades byggde det på folkrörelsedemokratins princip. Ett svenskt parti ska ägas av sina medlemmar, organiseras i nära samklang med medborgarnas intressen, stå beredvilligt öppet för rekrytering till förtroendeuppdrag på skilda beslutsnivåer och så vidare.
Det gäller ännu i teorin, i praktiken är saken en annan.
Färre och färre svenskar känner sig identifierade med något parti överhuvudtaget (i valet 2014 var det endast 27 procent av väjarna som gjorde det). Svenskar med partibok ska vi bara inte tala om, de är nere i diminutiva 3 procent av befolkningen.
Å andra sidan behöver partierna inte värna sin medlemskår längre och har som organisationer lämnat den traditionella förankringen i civilsamhället bakom sig.
Behovet av medlemsavgifter och ideella insatser är numera obefintligt. Försörjning och aktivism baseras istället på frikostig skattemedelsfinansiering - totalt runt 5 miljarder kronor (!) varje mandatperiod - vilket i realiteten betyder att det svenska partiväsendet blivit en del av staten.
Frågan är om dessa organisationer idag egentligen ens behöver sina riksdagsledamöter, annat än som underdåniga knapptryckare för den toppstyrande partielit som bestämmer över bidragspengarna och dikterar kursen.
Symptomatiskt är fallet med moderaten Finn Bengtsson på riksdagens östgötabänk, som dristade sig till att kritisera Decemberöverenskommelsen där partiledningarna upphävde det gängse parlamentariska spelet mellan regering och opposition.
Bengtsson hamnade omedelbart i onåd hos Moderaternas inpiskare. Att han menade sig företräda sina väljare hade ingen betydelse. Finn Bengtsson skulle hålla tyst och veta hut.
Men vad är då riksdagen? I första hand ett organ för folkets valda ombud som försöker agera i enlighet med ett representativt mandat? Eller ett maktinstrument för en liten krets av partihöjdare som kör sitt eget race?
Vill vi bevara förtroendet för demokratins vitalitet och styrka lär det finnas anledning att se över systemet.