Välkommen till 2019, ett nytt år som Sverige äntrar på ett unikt vis: i regeringslöst tillstånd. Under flera månader har landet fått nöja sig med en passivt administrerande övergångsministär vid rodret sedan riksdagspartierna misslyckats att hantera valresultatet. Går det någon nöd på oss för det?
Den offentliga förvaltningen fungerar, parlamentet har inte upphört att fatta beslut i sakfrågor. Livet i vardagstillvaron lunkar omärkligt på med sin vanliga blandning av bekymmer och glädjeämnen precis som förr.
Sverige kan uppenbarligen klara skivan ganska skapligt ändå, trots avsaknaden av en ny besättning i Rosenbad som ivrigt vill styra och ställa, bestämma och kommendera. Vad är visar detta, om inte att samhället är större än staten, demokratin är större än partierna och regeringsmakten? En nyttig, positiv frihetlig läxa att begrunda.
Dock är så mycket i vårt land är insnärjt i politik och mindre lyckade regleringar att allvarliga problem hopar sig om vacuumet på regeringsfronten består. I längden blir det därför tämligen kärvt utan en samlad, handlingsduglig ledning som kan driva igenom liberaliserande reformer.
Egentligen, om man ska vara krass, har Sverige gått på tomgång i det avseendet sedan Fredrik Reinfeldts Alliansregering tappade både sin majoritet och sin energi efter valet 2010. Löfvenperioden 2014-18 ska vi bara inte tala om, den var snarast regressiv. Det är nästan ett decennium av strukturell träda.
Effekten av gamla reformmeriter, högkonjunktur och minusräntor, har bedrägligt maskerat den politiska impotensen. Men nu tyder tecknen på att ekonomin börjar bromsa in och att sötebrödsdagarna snart är slut för den här gången. Alltså brådskar det med åtgärder för att kunna parera smällen och fokusera på att bättre vårda de välståndsbildande krafterna.
Tyvärr, vilket väl måste ses som ett symptom på nonchalansen mot vår försörjningsbas, var debatten om villkoren för det skapande och kreativa Sverige i stort sett frånvarande under förra årets valrörelse. Låt oss hoppas att det blir annat ljud i skällan när den nya regeringen kommer på plats, oavsett om statsministern lystrar till namnet Kristersson eller Löfven.
Bojor som hindrar företagsamheten och sinkar innovationsförmågan måste röjas undan. Äganderätten behöver stärkas, den byråkratiska regelbördan minskas, inkomstskatter sänkas, kapitalskatter hållas låga och arbetsrätten ges en modernare utformning.
Detta borde inte vara några orimligheter för de partier som tycker att det är en god idé att värna entreprenörskap, tillväxt och sysselsättning.