Nationalekonomin är ingen exakt vetenskap och olika skolor, som den keynesianska och den österrikiska, träter enträget om diverse teoribildningar och tolkningsmodeller. Men sammantaget ger forskningen ändå en hygglig vägledning, så god man rimligen kan begära i en ofullkomlig värld. Att politiker bortser från vad experterna rekommenderar behöver varken vara konstigt eller felaktigt. Emellanåt måste andra och vidare hänsyn tas.
Nationalekonomer tenderar exempelvis att gilla fastighetsskatten som en stabil intäktskälla och förordar gärna dess återinförande. Den gamla varianten vi hade i Sverige förlorade dock sin folkliga legitimitet genom att slå hårt och godtyckligt mot vanliga människor.
Alliansregeringen gjorde därför rätt som avskaffade fastighetsskatten (eller snarare modifierade den till en kommunal avgift), Göran Persson ångrade med lika rätt att han inte själv gjorde det. Stämmer inte kartan med förhållandena i terrängen är det ju ohållbart att bita sig fast i kartan.
Men att utifrån ideologisk halsstarrighet eller kortsiktiga politiska bekvämlighetsskäl strunta i både karta och terräng är knappast tillrådligt - vilket dessvärre verkar vara fallet med nuvarande regerings agerande i stora delar.
Finanspolitiska rådet, med nationalekonomen Harry Flam i spetsen, riktar nu en salva av kritik mot den rödgröna koalitionens fögderi. En hel del av detta klander är utan tvekan sakligt befogat, även om finansminister Magdalena Andersson försöker vifta undan Flam & Co som notoriskt negativa gnällspikar. Den charaden kan emellertid inte dölja att hon, sannolikt mot eget bättre vetande, valt bort normal ekonomisk sans för att istället blåsa på med kraftiga valfläskiga stimulanser i en redan brinnande, minusräntedopad högkonjunktur.
Det är ett äventyrligt spel som oansvarigt byggt upp riskerna för överhettning och lämnat Sverige sämre rustat att parera kraschen av en kommande konjunkturnedgång. Finanspolitiska rådets varningar därvidlag förtjänar att tas på djupaste allvar, inte lättsinnigt fnysas åt.
Men det blir väl nästa regerings bekymmer att hantera, liksom strukturproblemen på arbets- och bostadsmarknaden. Trots att arbetslösheten fortsätter att sjunka, kvarstår den brutala klyftan mellan inrikes och utrikesfödda svenskar. I den förra gruppen är 3,7 procent inskrivna på Arbetsförmedlingen som utan jobb. I den senare gruppen är siffran 20,5 procent!
Intervjuad i SvD (15/5) pekar Harry Flam på de höga ingångslönerna som boven i dramat och föreslår en sänkning "betydligt under nuvarande lägstalöner, men betydligt över försörjningsstödet". Men den lösningen för att tillgodose behovet av fler enkla jobb har Socialdemokraterna envist förklarat som anatema, utan att kunna presentera något övertygande alternativ.
På bostadsfronten rekommenderar Flam - gissa vad? - fastighetsskattens comeback. Det förslaget kan politikerna med gott samvete avvisa.
Däremot finns skäl att hörsamma hans uppmaning att sänka (helst helt slopa) ränteavdragen, vilket skulle utmana medelklassväljarna men fungera dämpande på bostadsmarknadens groteska prisutveckling med vidhängande hushållsrekord i skuldsättning.
Harry Flam vill även skrota amorteringskravet, som främst gör det svårare för yngre och andra i lägre inkomstskikt att skaffa sig egen bostad.
Slår Stefan Löfven och Magdalena Andersson dövörat till, antecknar förhoppningsvis Ulf Kristersson.