Liberalerna är den svenska EU-politikens Yngwie Malmsteen: more is more!
"Lagom finns inte i min vokabulär", har supergitarristen Malmsteen deklarerat. Samma sak gäller uppenbarligen det tidigare Folkpartiet, som går till val på att vara kompmusiker i den franske presidenten Emmanuel Macrons och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers superstatsorkester.
I Storbritannien bidrog Brysselbyråkratins federala maktambitioner till att - med ett bevingat malmsteenskt uttryck - "unleash the fucking fury" och följden blev Brexithuvudvärkens lika trassliga som tröttande följetong.
Britterna har fått mycket välförtjänt dålig press för hur illa och ogenomtänkt utträdesprocessen hanterats. Men det är samtidigt svårt att klandra dem för att ha satt klackarna i backen, när alltmer av den nationellt demokratiska bestämmanderätten över en lång rad politiska beslutsområden tenderar att förskjutas till ett fjärrstyrande elitvälde i Bryssel.
Den läxan av Brexit ignorerar dock Liberalerna oförskräckt. "Vi vill ju kroka arm med Macron och andra som vill gå vidare och fördjupa samarbetet", säger partiets toppkandidat Karin Karlsbro bekymmerslöst (DN 12/4). Medan den övriga svenska borgerligheten - tydligast hos KD och M - annonserar en strävan att minska EU:s klåfingrighet, visar Liberalerna en brinnande entusiasm för motsatsen.
Euron ska självklart bli svensk valuta. EU:s budget ska ökas, inte bantas. En gemensam europeisk socialpolitik bejakas, liksom idén om ett militärt EU-försvar.
Liberalerna vill även i sin Macronvurmande vallöfteskatalog införa en överstatlig koldioxidskatt, vilket av miljöskäl kan tyckas bra. Men som öppnar dörren för Brysselbyråkraternas våtaste dröm: att unionen får egen beskattningsrätt, kronan på verket i det hägrande federalistbygget.
Låt vara att Liberalerna just nu brottas med interna problem och inte har sin populäraste stund i opinionen. Partiets more is more-politik gällande EU har ändå förtjänsten av att för svenska väljare ge en tydligt konsumentupplysande, signifikativt varnande illustration av det europeiska samarbetsprojektets urartning.
Den dynamiska mångfald som historiskt varit Europas styrka riskerar gå förlorad, liksom EU:s folkliga legitimitet, om den svällande Brysselapparaten tillåts gasa vidare längs den konformistiska imperievägen.
Frihandel, fri rörlighet, demokrati och mänskliga rättigheter - det är kärnvärdena som EU borde hitta tillbaka till och melodin att fokusera på.