Den ryska ekonomin går knackigt. Tror ni det hindrar Putinregimen från att upprusta? Precis som under Sovjettiden är militären prioriterad framför andra samhällsområden. Kreml skär gärna ner på smöret, bara det finns pengar till fler kanoner. Talande är storsatsningen på att stärka slagkraften i Östersjöregionen. På basen i Kaliningrad-enklaven sker en synnerligen ambitiös uppgradering av den offensiva förmågan.
Där laddar man nu med nya Iskanderbatterier, det är markrobotar som kan bära kärnvapen och med hög precision slå ut mål på 500 kilometers avstånd. Man byter ut sina gamla strids- och attackflygplan mot nya prestandavässade, muskulösare modeller; MIG-29 SMT och SU-30 SM. Samtidigt effektiviseras luftvärnssystemet med robotar som har 400 kilometers räckvidd. Man har även placerat ut signalsökande höghastighetsmissiler (Krypton CH-31 AD) för att omintetgöra motståndarens radarkapacitet och göra honom blind.
Allt detta tyder knappast på en defensiv inställning. Ryssarna tycks snarare ivrigt bygga upp styrkor för att tidigt ta herraväldet i luftrummet och därigenom snabbt kunna flytta fram sina positioner till sjöss och på land. Vi kan inte utesluta att Ryssland förbereder sig för storkrig, eftersom det är just så som vår stora granne i öster de facto agerar. Sanningen måste skådas i vitögat.
De senaste årens tilltagande spänningar kan helt och hållet skrivas på Putins konto. Det är hans revanschistiska och aggressiva politik, hans demonstrativa förakt för folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen, som skapat den mörknande situation vi tyvärr befinner oss i. Krim är annekterat, varje dag dör människor i östra Ukraina. Det är Putins verk. Läget börjar gradvis bli skarpare i Östersjöområdet. Vem bär skulden och varför?
Uppenbarligen har Putin ögonen på att återsamla det gamla ryska imperiet och baltstaterna känner påtagligt de isande blickarna från Kreml. Nato kan i praktiken inte skydda dessa sina små utsatta medlemmar utan Sverige. Och ska Ryssland neutralisera Nato i Östersjön är de tvingade att kontrollera delar av svenskt territorium, främst Gotland. I en konflikt har de geografiska och militärstrategiska realiteterna alltså redan dömt oss till inblandning.
Vad är då alliansfriheten värd? Särskilt som vi idag inte ens har tio procent kvar av det försvar som vi hade under kalla kriget.
I motsats till Ryssland är Sveriges ekonomi god. Ändå tvekas det om att anslå rejälare summor till en återuppbyggnad av försvarsförmågan, även om viss bättring sent om sider skett. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot är exempelvis ett lovande steg i rätt riktning. Men det kommer att ta lång tid innan vi har några verkligt respektingivande och avskräckande egna militära klor igen. Dessa brister kan inget svenskt Natomedlemskap reparera, en allians kräver gemensamma åtaganden och kan inte tillåta fripassagerare.
Dock skulle ett Sverige i Nato kvickt höja priset betydligt för Ryssland att ge sig in på äventyrligheter. Vi skulle vara garanterade hjälp och kunna räkna med traktatsförbindande skydd under USA:s kärnvapenparaply. Nato skulle kunna ”låsa” Kaliningrad genom att stationera en bas för marinfartyg, stridsflyg och robotar på Gotland. Bara det hade fått Putin att deppa, men alla andra invånare runt Östersjön skulle sovit lugnare om natten.