Ryktena har surrat intensivt sista tiden. Aj, om det stämmer! Vi har en regering som driver ett huvudkontor ur landet, snacka om negativ signal.
Inget är dock bestämt ännu, meddelade Nordeas pressavdelning i måndags. Styrelseordföranden Björn Wahlroos och vd:n Casper von Koskull håller som kyliga hasardspelare oss på halster, eller snarare regeringen.
Men finansminister Magdalena Andersson är en värdig motståndare i coolhet och vägrar hittills att blinka i den nu flera månader långa duellen mellan staten och kapitalet.
Bakgrunden är Socialdemokraternas iver att införa en särskilt bankskatt. Utformningen av den första modellen, en riktad höjning av arbetsgivaravgifterna för bankpersonal, fick dräpande kritik i remissrundan och lades på hyllan. Skam den som ger sig. Regeringen laddade om med förslaget att istället höja resolutionsavgiften. Inte så tokigt, i princip.
Denna avgift är menad att fungera som en försäkring om bankerna kör i diket, något vi ju har vissa erfarenheter av... Egentligen borde förstås konkursmässiga företag slås ut från marknaden. Men banker - särskilt av Nordeas storlek - är inte betraktade som vanliga företag.
De har tillåtits få sådan betydelse för samhällets finansiella blodomlopp att staten inte kan låta dem falla (som bekant), vilket å andra sidan är att be om trubbel. Ty med en inbyggd statlig krockkudde tenderar bankerna att ta större affärsrisker än de annars skulle ha gjort ("moral hazard" på ekonomspråk). Nordea är inget undantag.
Deras företagsutlåning bedöms av Finansinspektionen stå på oroväckande skakig grund. Resolutionsavgiften ska skydda skattebetalarna som i sista hand tvingas garantera bankernas verksamhet.
Problemet med Magdalena Anderssons variant är att avgiften, i motsats till övriga EU-länder, är tänkt att tas ut i evighet utan gräns för hur stor buffert som är rimligt att fondera. Pengarna fonderas faktiskt inte alls. Pengarna går direkt in statskassan och används till löpande utgifter. Vad är det om inte en illa maskerad bankskatt och en korruption av själva syftet med resolutionsavgiften!
Att Nordea hotar att flytta i protest mot höjningen till antingen Finland eller Danmark, som lockar med en lägre avgift och slappare regleringar, är begripligt. Dessa våra grannländers silkesvantar må gynna Nordeas kortsiktiga vinstmarginaler. Men lär knappast göra den sammanflätade nordiska banksektorn stadigare, i synnerhet inte när konjunkturen viker.
Tack samtliga inblandade i den här historien. Ni har alla skött er uselt.