Tag och läs följande: ”Över tidens sus i tallar, över årens flykt / på fjädermolnets vinge bred och stark, / trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan / som är lika för oss alla. En öppen stad, / ej en befästad, bygger vi gemensamt. / – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”
Raderna är från ”Sundbybergsprologen” av Ragnar Thoursie. Ursprungligen skrevs den som ett beställningsverk till Stockholmskommunen Sundbybergs tjugofemårsjubileum nyårsaftonen 1951. Men dikten hade, och fick, långt större betydelse än så.
Thoursie menade den vara hans egen lovsång till socialdemokratins folkhemsbygge och som partiledare kom Olof Palme gärna att citera de vackra raderna. Visst berörs man av diktens hoppfullt optimistiska budskap om ett samhälle präglat av gemenskap, jämlikhet och solidaritet utan några barriärer mellan människor.
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, som Per Albin Hansson förkunnade i sitt visionära folkhemstal 1928.
Dock ett aber: den kollektiva familjevärmen i den öppna staden, med löftet att förvandla nöd till frihet ifrån fruktan, gällde främst etniska svenskar. Ragnar Thoursies sköna poesi var ägnat åt ett i demokratisk socialism draperat nationalistiskt projekt.
Illustrativa är orden Tage Erlander fällde i riksdagen våren 1965, apropå den svarta medborgarrättsrörelsens kamp mot de rasistiska orättvisorna i USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”.
Välfärdsstatens konstruktion på bilden av Sverige som ett hem, en familj, får till sin natur en exkluderande effekt för dem som inte tillhör hemmet, familjen. När utomstående nödlidande knackar på dörren, kan vi utsträcka solidariteten till att låta dem komma in i vår krets - men bara till en gräns innan familjepåfrestningarna blir för stora.
Det har Sverigedemokraterna hojtat om i åratal, den uppfattningen saluför nu även Socialdemokraterna och Moderaterna inför valet. Nog av styvbarn, lyder deras stridsrop.
Migrationsströmmarna från främmande, stökiga, kulturellt annorlunda länder långt borta har prövat välfärdsstatens kultur av omhändertagande bortom vad folkhemsfamiljen längre orkar och har lust med.
Socialförsäkringssystemen, arbetsmarknaden, medborgarskapets hela katalog av kostsamma och skattefinansierade rättigheter är inte anpassat för en rörlig värld som denna. Men systemen kan förstås utformas på ett dugligare och liberalare vis, istället för att vaktslå om det gamla bakom högre murar. Är det ett öppet land vi ska bygga – eller ett befästat?
Eller som kulturskribenten Hynek Pallas, med bakgrund som flyktingbarn undan 70-talets kommunistiska tyranni i Tjeckoslovakien, formulerar det i sin snart utkomna bok ”Ex. Migrationsmemoar 1977-2018”:
”Det har aldrig varit lika viktigt att ställa de nya och långsökta frågorna om migrationens framtid och hur den ska lösas på etiska, humanistiska och värdiga vis. Det har således aldrig varit viktigare att inte enbart retirera in i nationen. Istället är det allt viktigare att stärka individens rättigheter på nya nivåer: att fastslå universella rättigheter och principer och efterleva dem gentemot stater och bolag vars makt leder till missbruk och förföljelse”.