Okej, Gabriel Wikström - folkhälsoministern - är ingen politikerfavorit i dessa spalter. Hans ogenerade förmyndar- och förbudsiver, den nakna böjelsen att göra hederliga medborgares privata leverne till en statsangelägenhet i obehaglig paternalistisk överhetstradition; det har vi flera gånger rullat honom i tjära och fjäder för.
Vilket inte på något sätt står i vägen för detta erkännande: Gabriel Wikström står bakom en av de bästa propositionerna som en svensk regering författat på länge.
Sedan tidigare finns möjlighet att inom samtliga landsting erbjuda narkotikamissbrukare sprutbyten. Problemet är kommunerna har veto och använder det. Av våra 290 kommuner är det inte ens tio som har sprutbytesmottagningar, inga av dessa finns i Östergötland (Linköpings brukarförening tillhandahåller dock på ideell basis rena sprutor i mån av tillgång).
Nu vill Wikström avskaffa den kommunala stoppbocken mot sprutbyten, vidare sänks åldersgränsen för deltagande från 20 till 18 år. Lagändringen väntas träda i kraft under våren.
Det är ett betydelsefullt genombrott där konturerna äntligen anas av en rimligare svensk narkotikapolitik.
Tragiskt nog har partierna både till höger och vänster präglats av en rigid, enögd moralism på detta område, något som icke minst sprutdebatten gett talrika tröttsamt ovetenskapliga exempel på. Att implicit eller explicit låta påskina att sprutbyten öppnar portarna till ett samhälle begravet i knarkliberalismens träsk är en gammal vals, störande falsk.
Frågan handlar ju inte om att avkriminalisera bruket av narkotika. Det handlar om att förhålla sig till verkligheten.
Injektionsnarkomaner tillhör våra absolut mest utsatta medmänniskor, vars trasiga marginalexistenser i sig utgör en lika sorglig som skakande varning för allt vad drogmissbruk heter. Den som inte förmår se sanningen i vitögat på städernas sjaskiga bakgator, kan använda DVD-spelaren och studera Stefan Jarls film "Ett anständigt liv", en dokumentär skildring av knarkhelvetet i Stockholm som inte förlorat ett uns av sin emotionella styrka sedan premiären 1979.
Varken polisiära batonger eller partipolitiska pekpinnar är någon särskilt effektiv hjälp åt dem som redan fastnat i tungt missbruk (att vi har den högsta narkotikadödligheten i EU näst Estland är talande för hur lyckad den traditionella folkhemslinjen varit - fem gånger fler knarkberoende än EU-genomsnittet avlider i Sverige!).
Däremot kan fria sprutbyten substantiellt bidra till att reducera skaderiskerna i narkomanernas livsföring, främst smittspridning av HIV, hepatit C och andra farliga infektionssjukdomar. Naturligtvis ska även ett sprutbytesprogram innefatta erbjudande om hälsokontroll, samtal med kuratorer, behandling, et cetera.
Kampen mot narkotikan är viktig och nödvändig. Men den rättfärdigar inte att vi samtidigt är kallhjärtade mot narkomanerna – människor som kunde varit vem som helst av oss, du eller jag. Sprutbyten är inte enbart ett medel för vård och lindring. Det är också ett uttryck för humanism.
Varmt beröm till Gabriel Wikström för att han förstått detta och agerat därefter.