Till helgen samlas Socialdemokraterna till kongress i Örebro. Det är ett stukat parti med det sämsta valresultatet sedan 1911 i ryggen.
Rosenbads nycklar behölls, men maktens pris var en blocköverskridande uppgörelse som kräver att S driver liberal reformpolitik och köper stora delar av Alliansens agenda. Regeringen Löfven II skulle i sak mer eller mindre kunna vara regeringen Reinfeldt III.
Det måste snurra i huvudet av vånda och förvirring hos många inbitna S-medlemmar. Rimligen borde ett starkt behov finnas i leden av att lufta uppdämda tankar om partiets prekära situation, nuvarande vägval och inriktning på sikt. Vilket forum är lämpligare för det än en partikongress?
Nu är dock inte interndemokrati och medlemsinflytande vad S är bäst på. Precis som hos ärkerivalen M råder en sluten, hierarkisk och toppstyrande organisationskultur.
Ingen motionsrätt till kongressen har tillåtits, symptomatiskt nog. Deltagarna får nöja sig med en stunds allmänpolitisk debatt som partistyrelsen på nåder beviljat under första kongresskvällen likt en liten säkerhetsventil.
Det är väl deras problem, kan man tycka. Inte riktigt. Vi befinner oss ju i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan bredare folklager och det maktägande partietablissemanget. Allt färre svenskar varken vill vara medlemmar i, eller ens identifiera sig med, ett parti.
Och varför skulle de det, om ålderstigna partier som S verkar anse att medlemmar som tycker och tänker främst är ett obekvämt besvär? Istället har partiväsendet blivit kraftigt elitiserat och gjort sig ekonomiskt oberoende av sin krympande medlemskår genom frikostig försörjning av skattebidrag. Ideellt engagemang hör det förflutna till.
Politikens utövande är idag en angelägenhet för professionella karriärister, anställa ombudsmän, sakkunniga underhuggare, pressekreterare, lejda twittrare och PR-människor.
Vad gemene man ute i stugorna anser om ditt och datt kan avläsas utifrån regelbundna opinionsundersökningar, som partierna löpande stämmer av utformningen av sina åsiktspaket och ageranden mot. Vilken bild som medierna och nätets olika kanaler ger, spelar också en väldig roll.
En socialdemokratisk gräsrots eventuella funderingar om meningen med föreningen väger mycket lätt i ljuset av denna utveckling. Frågan är hur länge det håller, om S och de andra partierna vill vara bärare av en levande och vital svensk demokrati.