Partierna borde inför årets EU-val haft ett gyllene tillfälle att driva en seriös diskussion om det europeiska samarbetets utveckling och utmaningar.
Enligt SOM-institutets mätningar har det folkliga stödet för Sveriges medlemskap i EU aldrig varit så högt (59 procent är numera positivt inställda, bara 16 procent vill lämna unionen).
Benägenheten i stugorna att rösta denna gång har också väntats slå rekord. Det är knappast att undra på.
EU må ha många brister. Men de bleknar ställda mot Storbritanniens katastrofala Brexitprocess som tydligt demonstrerat dårskapen med ett utträde. Vikten av att Europas demokratier håller ihop understryks ytterligare av pressen från ett hotfullt Ryssland, det kinesiska tyranniets växande globala maktambitioner och osäkerheten om vart USA är på väg under den obalanserade ärkepopulisten Donald Trump.
I en orolig, turbulent värld framstår EU som en stabiliserande faktor att ty sig till och det bästa alternativet vi har för att konstruktivt kunna lösa gemensamma, gränsöverskridande problem på vår kontinent.
Men om insikten om EU:s betydelse djupnat och sporrat till ett ökat engagemang för Europafrågan bland svenska väljare, är det snarare trots än tack vare partiernas prestationer i den nyss avslutade valrörelsen, bedrövligast i mannaminne.
Det har varit som ett enda stort drängslagsmål på Twitter, där partiaktivisterna tävlat i att förstärka varandras sämsta sidor.
Sakpolitiken har dränkts i en rubrikjagande gyttjebrottning som främst handlat om konkurrenternas eviga tillkortakommanden, notoriska opålitlighet och allmänna uselhet. Medierna har förstås förtjust rapporterat.
Vad ska historikerna tro när de går tillbaka och studerar det svenska EU-valet 2019?
Att de avgörande stridsfrågorna om Europasamarbetets framtid kretsade kring SD-kandidaten Peter Lundgrens bröstkladdande, Sara Skyttedals sportbil och väskmärke, den avsuttna EP-ledamoten Lars Adaktussons inställning till aborter och att KD:s lokalavdelning i Lund råkat spela Lynyrd Skynyrds 70-talshit "Sweet Home Alabama" på ett torgmöte?
Den här ledsamma cirkusen har verkligen inte varit partiväsendets stoltaste stund. Klädsamt vore nog en period av självrannsakan när kampanjfeberns överhettade känslor lagt sig.
Förhoppningsvis blir de invalda politikerna väsentligt bättre på att förvalta väljarnas förtroende i Europaparlamentet än vad de visat prov på i valdebatten.