När Gösta Bohman, den frihetlige rorsmannen som gjorde Moderaterna till borgerlighetens ledande kraft, talade på partiets stämma 1990 deklarerade han följande: "Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden. Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka förändringstakten och förändringarnas innehåll".
Kloka ord, som fångar ett väsentligt inslag i den liberalkonservativa högerns idéuppfattning. Synd bara att Moderaterna aldrig riktigt förmått tillämpa samma recept på sig själva som de skrivit ut för samhället.
Om det är något som deras egen partiorganisation präglas av, så är det just ett slutet toppstyre där ledaren och dennes lilla kommandokrets närmast enväldigt dikterar alla viktigare beslut och förändringar. Lappkastet i migrationspolitiken från Fredrik Reinfeldts "öppna era hjärtan" till Anna Kinberg Batras "stäng era hjärtan" bär sorglig syn för sägen.
Den omvittnat hierarkiska partikulturen, slående identisk med Socialdemokraternas, innebär vådliga risker som statsvetaren Katarina Barrling nyligen påpekat. Detta eftersom "den skänker en sådan samlad kollektiv kraft åt en enskild ledares eventuella missbedömningar. Den behöver därför en ledare som inte tror sig veta allt. Samt besitter förmågan att se fler vägar än Den Enda" (SvD 12/12).
Men en sådan insikt om vikten av pluralism och åsiktsmångfald finns ännu inte vid horisonten. Medlemmar och förtroendevalda ska lojalt foga sig i ledet och avhålla sig från att ställa till besvär för den allvisa ledningen, i synnerhet gäller det tydligen när budskapet och kursen för väljarbataljen 2018 ska dras upp.
Faktiskt i pikant motsats till Socialdemokraterna tillåter inte ens Moderaterna att medlemmarna får motionsrätt till partistämman innan ett val - bara efteråt när deras åsikter om den förda politiken i praktiken inte spelar någon större roll.
"Det här är ett korkat förbud som kommer att spä på den spänning som finns inom partiet", säger östgötamoderaten och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (Corren 27/12). Han vill reformera bristen på interndemokrati och kräver fri motionsrätt till alla stämmor. Anna Kinberg Batra och hennes vapendragare borde hörsamma honom - såväl för deras egen skull som för partiets och även för nationens.
Vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det traditionella maktbärande partietablissemanget.
Den svenska parlamentariska situationen är en oklar dimbank. Det allmänna intrycket är att försvagning, förvirring och kortsiktigt insulärt taktiserande råder. Nödvändiga, framåtsyftande strukturreformer blir inte gjorda. Frustationen bland seriösa, samhällsengagerade människor som vill Sverige väl tilltar - och det inte minst bland många i Moderaternas medlemskår.
Att i fortsatt skriande otidsenlig hierarkisk självhärskarmentalitet slå dövörat till för dem vore mycket olyckligt och hotar bara skapa, precis som Bohman sa om det toppstyrda samhället, en grogrund för misslyckanden.
Får man önska? Låt då Moderaterna bli ett föredömligt exempel på hur förtroendet för partiväsendet kan återställas genom öppenhet, delaktighet, vital förnyelse och inspirerande liberalisering. Kan det hända? Möjligen efter syndafloden.