Universitetssjukhuset i Linköping erbjuder suverän vård, i toppklass. Men vårdkrisens spöke som rasslar med sina kedjor genom landet undgår vi inte för det. Ingen kan väl ha missat sommarens alarmerande uppgifter om hur US tvingats stänga över 200 vårdplatser till följd av bristen på sjuksköterskor. Trycket på personalen hårdnar, stressen ökar, patientsäkerheten äventyras. Problemen har kokat länge, även lasarettet i Motala och Vrinnevisjukhuset har liknande bekymmer.
Situationen i Östergötland är illustrativ för Sverige. Själva vården är synnerligen god. Akilleshälen är tillgängligheten, hur vanliga människor ska komma åt den fina och dyra vården.
Detta aber är gammalt som gatan i den politiska debatten och Centerpartiets Annie Lööf tog upp det i sitt sommartal under torsdagen. Folk ska inte behöva vänta ihjäl sig i vårdköerna. Lööf lanserade en "tillgänglighetsmiljard" som botemedel, rätt till läkarkontakt inom max tre dagar, kortad tid från diagnos till behandling, jämlik och nära vård i hela landet, etc.
Alltsammans är angeläget. Alltsammans har vi hört hur många gånger som helst tidigare. Löften om vårdgarantier, fasta läkarkontakter, kömiljarder har blivit eviga partirefränger. Det påminner inte så lite om planekonomins Sovjetunionen med dess ständiga kampanjer för att uppnå det ständigt gäckande målet om bättre produktionsresultat. Man lyckades aldrig, trots heroiska ansträngningar från den centrala myndigheten Gosplans sida.
Felet satt i planekonomins idé, men den kunde inte av ideologiska skäl ifrågasättas - förrän bankrutten bortom all räddning var ett obestridligt faktum även för de mest hårdnackade planeringsivrarna.
Kan det möjligen vara så att det avgörande felet med svensk sjukvård sitter i organiseringen? Hör ett vittnesmål av Rolf Östlund, närsjukvårdsdirektör på Linköpings US. I Corren 9/8 säger han: "Jag har jobbat inom sjukvården sedan 80-talet. Våra grundstrukturer är desamma fast våra utmaningar är annorlunda. Gör vi saker på samma sätt får vi samma resultat. Vi måste göra något helt annorlunda".
Just det, något helt annorlunda. Vilken slutsats i övrigt finns att dra när åtgärder av Annie Lööfs snitt repriserats i åratal och fallerat? Kanske måste ideologiska skygglappar bort, så att det kan tänkas nytt och vårdapparaten byggas om. Kanske är det dags att ifrågasätta om den politiskbyråkratiska sektorn alls är lämplig som utförare?
Det finns exempel på länder med andra vårdsystem som faktiskt fungerar bättre än Sveriges. Kanske borde vi titta närmare på sådana lösningar.