”Och regnet faller, och regnet faller... / Jag tänker på dig i mörkret, mitt barn / Höga är bergen och djupt är havet / Mitt hjärta är trött och längtar tungt / Och regnet faller, och regnet faller...”
Raderna (i min översättning från tyskan) är ur sången ”Und der Regen rinnt”, skriven av Ilse Weber i koncentrationslägret Theresienstadt och uttrycker saknaden efter sonen Hanuš. Hon hade sänt honom i säkerhet utomlands strax innan krigsutbrottet 1939, när situationen i det naziockuperade Tjeckoslovakien blev allt omöjligare.
Hanuš kom först till England, sedan till Sverige och undgick således Förintelsen. Resten av familjen deporterades 1942 till Theresienstadt (Terezín på tjeckiska), i nazisternas cyniska propaganda framställt som ett judiskt ”mönstergetto”. Ilse Weber var en av många judiska musiker, poeter, författare och konstnärer som försmäktade i denna uppsminkade helvetets förstation till gaskamrarna.
Sångerna hon och andra kompositörer skrev i fångenskapen tolkades 2007 av Anne Sofie von Otter på albumet ”Terezín/Theresienstadt”, som även inkluderar den gripande ”Und der Regen rinnt”.
Jag hoppas höra den på söndag, då Anne Sofie von Otter och Östgöta Blåsarsymfoniker högtidlighåller Förintelsens minnesdag med en konsert i Linköping. Gå gärna dit, för framtidens skull. Snart finns inga överlevande offer kvar från Hitlers ”slutgiltiga lösning” som kan vittna om det ofattbara. Ansvaret för att inte glömskan ska segra blir därmed enbart vårt.
Judehatet försvann inte med naziväldets undergång i andra världskriget. Antisemitismen frodas ännu såväl i Sverige som i övriga världen, och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna.
Förintelsen visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran av en upprepning.
Hösten 1944 skickade nazisterna Ilse Weber vidare till Auschwitz-Birkenau i Polen. Hon blev en av 6 miljoner människor som tvingades plikta med livet för att Hitlerregimen ansåg de skyldiga till det oförlåtligaste av brott: att vara född jude.
”Varför är du så långt bort, mitt barn? / Och regnet faller, och regnet faller / Gud själv skilde oss åt, mitt barn / Du skall inte se lidandet och eländet / inte gå på steniga gator / Och regnet faller, och regnet faller / Du har väl inte glömt mig, barn?”