I september 1991 var det premiär för den tredje omgången av ”The Simpsons”. Det första avsnittet för säsongen hette ”Stark Raving Dad”. Där blir Homer Simpson misstänkt för att vara en subversiv anarkist, hamnar på mentalsjukhus och spärras in i en cell med Michael Jackson.
Egentligen är det en grovhuggen murare som tycks inbilla sig att han är den världsberömda popstjärnan. Homer, som inte vet vem den riktige Jackson är, tror honom. Varpå diverse obetalbara förvecklingar följer.
Vem som gjorde Jacksons omisskännliga röst åt muraren var naturligtvis Michael Jackson i egen hög person. ”Stark Raving Dad” kom att bli en klassiker och anses som en av de bästa episoderna någonsin i den tecknande amerikanska satir- och humorserien. Men ”Stark Raving Dad” kommer ni aldrig mer att få se.
Det ansvariga gänget bakom "The Simpsons" har beslutat att detta avsnitt (nummer 36 i ordningen) ska bannlysas. Det får inte längre streamas, repriseras på TV eller ingå i framtida DVD-utgåvor.
Anledningen är den aktuella, omskakande dokumentären ”Leaving Neverland” av Dan Reed (visas nu på SVT Play). I filmen, fyra plågsamma timmar lång, berättar två män - James Safechuck och Wade Robson - om hur de som barn systematiskt duperades och utsattes för sexuella övergrepp av Michael Jackson.
Den ikoniska stjärnan förefaller lika vidrigt förslagen i sitt utnyttjande av småpojkar som djupgående, tragiskt skadad inombords. Dokumentärens vittnesmål är starka och övertygande. Knappast konstigt att det väckts en våg av avsky mot den sedan 2009 bortgångne Jackson.
Men vad vet vi egentligen? Pedofilanklagelserna är inte nya. 2005 ställdes Michael Jackson till svars för dem i en uppmärksammad rättegång i Kalifornien. Han frikändes på samtliga åtalspunkter. Så är det faktiska rättsläget.
I debatten kring ”Leaving Neverland” har även anförts - exempelvis i GP 10/3 - att dokumentären utelämnar väsentliga fakta som rimligen borde påverka bedömningen av sanningshalten i Safechucks och Robsons utsagor (bägge män ska vara involverade i en juridisk kamp för att få del av Jacksons efterlämnade förmögenhet, varvid det framkommit bevisning som inte direkt talar till deras fördel, etc).
Otvivelaktigt är dock att ”Leaving Neverland” fått en sådan emotionell kraft att Jackson inte bara raderats från ”The Simpsons”, utan också att hans musik svartlistats på radiokanaler i flera länder. Vad blir nästa steg?
Att skivbolagen steker hans epokgörande album och att streaming av låtar från den fantastiska trilogin ”Off the Wall” (1979), ”Thriller” (1982) och ”Bad” (1987) upphör?
Ska vi av vissa ängsliga distributörer plötsligt tvingas låtsas som om en av de största artisterna på den populärkulturella scenen aldrig existerat? Det minner om censurivern i det gamla Sovjet där tidigare hyllade personer som fallit i onåd suddades bort ur historien.
Själv mådde jag riktigt dåligt efter att tittat på ”Leaving Neverland”. Men jag tycker ändå att den internationellt uppflammande moralpaniken som dokumentären skapat är minst lika otäck.
Det måste gå att skilja mellan privatmänniskan Michael Jackson (som må varit en ruskig lus eller inte) och Michael Jackson som den briljanta konstnär han tveklöst var.
Gudskelov att jag fortfarande har Jacksons musik hemma på fysiska CD-plattor. Soundtracket till mitt 80-tal kan därför ingen inkvisitor ta ifrån mig.