Mer än något annat är julen familj och gemenskap. Sinnebilden för det perfekta firandet är långdansen genom släkten Ekdahls praktfulla 1800-talsvåning, pyntad enligt konstens alla regler, i Ingmar Bergmans färgsprakande filmgobeläng ”Fanny och Alexander”. Han satte ribban högt där, den gamle demonregissören.
För många av oss vanliga dödliga ligger kanske Tommy Cosmo’s dråpliga julfrossande i mat och dryck hemma hos svärföräldrarna (”Torsten, mera borsten!”) i Ulf Lundells 70-talsroman ”Sömnen” närmare verkligheten.
Men oavsett, vårt behov av att jaga bort midvinterkylans mörker tillsammans i fest, värme och överdåd är konstant och har så varit sedan långt tillbaka i hednisk tid.
Människan är en social varelse, julens umgänge kring dignande bord medan frosten biter hårt vid husknuten är en hoppets sällskapsritual. Vi söker oss till varandra i väntan på nåden av ljusets återkomst och förnyar våra löften om mildhet, generositet och vänskap inför det kommande året.
Enligt den kristna traditionen är en frälsare född denna helg som påtar sig våra synder i vetskapen om vår ofullkomliga natur. Villkoret är att vi måste tro på kärleken, sträva efter att göra bättring och försöka älska vår nästa som vi älskar oss själva. Det är lika mycket ett religiöst budskap som ett civilisatoriskt.
Vilken religion vi än har eller inte har, vilken politisk ideologi eller filosofisk hållning vi än bekänner oss till, är vi skyldiga att i en anda av godhet värna toleransens och medmänsklighetens ideal - fundamenten varpå friheten och tryggheten i varje värdigt samhälle vilar. Må vi ständigt ha detta i åtanke.
Må vi även öppna våra hjärtan för alla dem som av olika anledningar är drabbade av ofrivillig ensamhet under julhelgen. I statsindividualismens Sverige, med flest singelhushåll i världen, är inte det så få som saknar en självklar inbjudan från vänner och anhöriga (om de ens har några) att fira julen hos. Istället för glädje, hopp och gemenskap är deras hjärtskärande lott utanförskapets gnagande tomhet och sorg.
Vägg i vägg med just dig, just nu, kan sitta en människa med övergivenhetens bultande värk i bröstet. Ty vad gör mer ont än att lida isoleringens tvång på julen?
Låt den ensamme komma in! Bryt ditt eget bröd med henne eller honom. Stöd civilsamhällets organisationer vars eldsjälar anordnar mötesplatser och aktiviteter för julens glömda och allena. Sprid förtröstan!
En finare, välbehövligare gåva kan du inte ge.