"Varför reagerade du inte, Markus? Kände du inte instinktivt att uttalandet var över gränsen? Skrek inte hela din intuition att detta uttalande var rasistiskt och hatfullt?"
Frågorna ställs av Muharrem Demirok, kommunalråd (C) i Linköping, till den östgötske riksdagsledamoten Markus Wiechel (SD) på dagens debattsida i Corren. Detta med anledning av SD:s landsdagar i Norrköping under den gångna helgen, där ombudet Martin Strid från Borlänge i ett famöst inlägg ifrågasatte om muslimer kan vara människor: "Det finns en skala från noll till 100. I den ena änden av den skalan då är man 100 procent fullt ut människa, human, allt vi lägger in i det begreppet. I den andra ändan då är man 100 procent muhammedan. Och alla muslimer finns någonstans på den skalan. Är man IS är man ganska nära 100 procent muhammedan. Är man ex-muslim då har man kommit ganska långt ut mot att bli fullt ut människa".
Brutal, naken, råbarkad rasism - som gick rakt ut i direktsänd TV och klippet blev förstås en skandal när det fick uppmärksamhet i medierna efteråt. Men där och då, bland SD:s eget folk i lokalen, var reaktionen obefintlig mot Martin Strids tirader. Muharrem Demiroks frågor är verkligen berättigade. Icke minst mot bakgrund av att han själv råkar vara svensk muslim och uppenbarligen inte en fullvärdig människa, enligt det resonemang som Markus Wiechel och hans SD-kompisar lät passera utan protest.
Sedan blev det annorlunda, när journalistkåren satte ljus på saken. SD:s hårt prövade krishanteringsmaskin tvingades åter rulla igång. Partiledaren Jimmie Åkesson tog avstånd och fördömde. Martin Strid trasslade in sig i bortförklaringar och fann det bäst att hoppa av.
Vad hade hänt om inte TV inför öppen ridå dokumenterat Strids utfall? Antagligen absolut ingenting. Trots den officiellt proklamerade nolltoleransen mot rasism från Åkessons sida finns sedan länge ett djupt ingrott, reflexmässigt muslimhat i detta parti. Låt oss bara gå tillbaka en bit i tid så blir det tydligare.
Året innan SD kom in riksdagen skrev Jimmie Åkesson en debattartikel i Aftonbladet, där han hävdade att den muslimska invandringen till Europa representerade "vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år" (19/10 2009).
Bara några veckor innan dessa rader publicerades, förkunnade Åkessons nära bundsförvant Richard Jomshof (idag partisekreterare) på sin blogg att islams framväxt innebar "en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism" (28/9 2009).
Observera hur grovt alla människor med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar nazisterna. Dessa föreställningar har format SD som en central del i partiets ideologiska världsbild, numera nedtonade utåt av Åkesson & Co av opinionstaktiska skäl och längtan efter att bli en salongsfähig regeringspartner. Men som Muharrem Demiroks frågor till Markus Wiechel visar går ränderna inte ur.
SD saknar instinkter mot rasism eftersom instinkterna är omvända.