Europas högerpopulister nådde på sina håll spektakulära segrar i EU-valet. Främlingsfientliga Lega, med Matteo Salvini i spetsen, blev största parti med 34 procent i Italien.
En rejäl skräll svarade Nigel Farages Brexitparti för i Storbritannien, som nådde 31,6 procent och sopade banan med det krisande Tories och även med Labour. I Frankrike fick president Macron och hans mittenparti LREM se sig slagna - om än knappt - av Marine Le Pens Nationell samling i prestigematchen att locka flest väljare.
Och i Sverige ökade SD mest, men ändå inte så mycket som man själva hoppats och andra befarat. Det rimmar också med resultatet för de nationella högerpopulisterna överlag: totalt sett en blandad framgång.
Däremot blåste den kontinentala medvinden remarkabelt starkt i de liberala och gröna partiernas segel, vilket är goda nyheter för uppslutningen kring det europeiska samarbetet och det öppna samhället generellt.
Det är även ett bevis på att klimatfrågan prioriteras högt av väljarkåren. Denna ”Greta Thunberg-effekt” ute i Europa kunde dock inte det svenska Miljöpartiet kapitalisera på, som halverades i EP-valet.
Med tanke på toppkandidaten Alice Bah Kuhnkes förkärlek till floskelartade pratbubblor som kompensation för hennes uppenbart skrala kunskaper på miljöområdet (är hon ens seriöst intresserad av ämnet?) måste den smällen sägas vara välförtjänt.
Detsamma gäller Liberalerna som internt sargade och utan spår av folklig känsla misslyckades att dra några fördelar av den tilltagande EU-positiva opinionen. Med en hårsmån undgick EU-vurmandets parti nummer 1 nesan att tvingas lämna Europaparlamentet tillsammans med brakfloppen Feministiskt initiativ.
Svensk vinnare i den grönliberala europeiska vågen blev istället Centern. Att den meriterade EP-parlamentarikern Fredrick Federley nu får sällskap av ytterligare en partikollega i Bryssel och Strasbourg är honom och partiet väl unt.
Pinsamt dock att Socialdemokraterna, vilka höll ställningarna mandatmässigt men gjorde sitt sämsta nationella val på tid och evighet, petade Linköpings Aleksander Gabelic från valbar plats på EP-listan.
Han är en påläst, lika sympatisk som duktig politiker med ett inarbetat internationellt nätverk, kan tänka själv och borde rimligen fått chansen att sitta längre i parlamentet. En sådan resurs hade den krympande socialdemokratiska gruppen S&D behövt.
Mera glädjande är att M och KD gjorde bra ifrån sig, men även deras konservativa grupp EPP gick tillbaka (inräknat de liberala och gröna partigrupperna består emellertid den EU-vänliga majoriteten, vilket gör att extremisternas inflytande begränsas och det är det viktiga).
KD:s Sara Skyttedal blir säkert en utmärkt representant i parlamentet. Fast passar det hennes ambitioner och färgstarka personlighet att gneta där på sikt?
Att vara Europaparlamentariker är i Sverige som att gå till sjöss. Man försvinner bort i horisonten, blir en allt mer bleknad gestalt hemma i bekantskapskretsen och får kämpa för att göra sig påmind med att skicka resebrev från fjärran som få utom de närmast sörjande - i bästa fall - visar annat än artigt intresse över.
Ska vi slå vad om en flaska champagne att Sara Skyttedal gör comeback i det svenska rampljuset som KD-kandidat till riksdagen 2022?