Otacksamhet är ofta politikens lön. Fråga Gerhard Schröder, tidigare ledare för socialdemokratiska SPD och tysk förbundskansler 1998-2005. Han ärvde en ekonomi i allvarlig stagnation och en överdrivet generös välfärdsmodell med djupa strukturproblem.
Få kanske minns det idag, men faktum är att bekymren var så svåra att den inflytelserika tidskriften The Economist dömde ut Tyskland som "Europas sjuke man". Men Schröder bleknade inte inför utmaningen.
Han lanserade ett ambitiöst reformpaket kallat "Agenda 2010", som utformades av den förre Volkswagenchefen Peter Hartz i samverkan med näringslivet, fackföreningsrörelsen och forskarsamhället. Hartz-programmet innebar bland annat att strejkrätten begränsades, arbetsrätten och lönebildningen liberaliserades, en ny anställningsform ("mini jobs") infördes i syfte att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingen avbyråkratiserades och gjordes väsentligt effektivare, socialförsäkringssystemet renoverades och bidragskranarna drogs åt.
Det blev hårda bandage för det tyska folket initialt och protesterna uteblev såklart inte. SPD:s stöd sviktade och Schröder fick betala priset. För tolv år sedan förlorade han valet till CDU:s Angela Merkel som suttit på kanslerposten sedan dess. Men det är mycket på grund av Gerhard Schröder som hjulen i Tyskland, Europas ekonomiska motor, började snurra igen. Det är sannerligen ingen dålig prestation, för vilken Schröder bör ses som en av vår samtids osjungna hjältar, vad man än må tycka om honom i övrigt.
Förmodligen, ja högst troligt, har Frankrikes nye president Emmanuel Macron sneglat en hel del på Schröders gamla reformagenda.
Den franska ekonomin har länge varit fast i ett stagnationsmoras som liknar Tysklands innan tillfrisknandet. Att Macron besegrade extremhögerns Marine Le Pen var en stor seger för humanismen, öppenheten och förnuftet över den inskränkta främlingsfientlighetens populism.
Men avgörande nu är om han förmår att samla landet bakom sig för de nödvändiga reformåtgärder som krävs för att få fart på det rostigt hackande ekonomiska maskineriet, i åratal handikappat av överregleringar inom näringsliv och arbetsmarknad, en kostnadstung välfärdssektor, ingrodd skepsis mot marknadsliberalism, och en allmänt statskramande ovilja till strukturförändringar.
Flera före Macron har stupat på uppgiften i det så upprors- och strejkglada Frankrike. Och Macron har ju inte ens något etablerat parti i ryggen. Viktigt för utsikterna att lyckas är därför hur majoritetsförhållandena ser ut efter parlamentsvalet i juni.
Sedan är frågan om Macron och hans allierade klarar rycken för vad som väntar, ty att få fransk ekonomi att ömsa skinn kommer att garanterat bli en smärtsam, bråkig och politiskt snårig process. Är Macron av samma virke som Schröder när det verkligen gäller? För Frankrikes och Europas skull måste vi hoppas det.
Dock finns ett hotande spöke i ekvationen som gör Macrons sits flera gånger värre. När Schröder tog risken att löpa reformlinan ut för nationens bästa, blev backlashen att de tyska väljarna föredrog Merkel. Tråkigt för Schröder, men knappast någon förlust för Tyskland, EU och världen.
Macrons dilemma är att den beska medicin han behöver skriva ut för att bota den franska ekonomin - där reformklimatet är betydligt bistrare - kan ge en bieffekt om fem år som heter Marine Le Pen. "Det ska fan vara teaterdirektör", skrev August Blanche. Eller fransk president...