På söndag, den 11/11 klockan 11, är det hundra år sedan vapnen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess beryktade namn - Verdun, Marne, Somme, Gallipoli, Ypres - klingar numera lika avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser från ett svunnet tidevarv dit banden obevekligen tunnats ut med generationernas gång.
I det kollektiva medvetandet har första världskriget reducerats till en bleknad episod som överskuggas av det ännu väldigare krig som utbröt 1939. "En glömd hävstång", enligt historikern William Manchester. Ty ur katastrofen 1914-18, mänsklighetens dittills blodigaste och värsta tragedi, trädde den epok fram som är vår egen - ohjälpligt präglad av masslakten i skyttegravarnas helvete.
"Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om 'Europas blomma' (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?", skriver författaren och nobelpristagaren Doris Lessing i sina memoarer "Under huden" och suckar: "Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det".
Fast är det så märkligt om vi har svårt att relatera till detta krig och på djupet förstå vad det egentligen gjorde med oss? Människorna kring förra sekelskiftet synes mer fjärran än vad den rent kronologiska tiden markerar. De bebodde ju i mångt och mycket ett annat universum.
Där fanns stora orättvisor, klassbarriärer, fattigdom och bigott hyckleri. Men också - understryker historikern Barbara W Tuchman i sin klassiska studie "Det stolta tornet" om Europa före 1914 - en "större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera... mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje".
Det var en hel mentalitet som begravdes med kriget. Ideal slets sönder, illusioner krossades. Det exempellösa dödandet, de ofattbara plågorna och lidandet, rubbade själva tron på den civilisation som varit.
Den gamla tillvaron framstod som falsk och förljugen. Spärrar lossades och krafter sattes i rörelse som - på gott och ont - radikalt skulle omskapa världen i försöken att på något vis kompensera för alla offer som gjorts.
Demokrati och rösträtt, nationellt självbestämmande för tidigare underkuvade folk och kvinnlig emancipation tillhör pluskontot. Men utan första världskriget är det omöjligt att tänka sig kommunismens seger i Ryssland, fascismens triumf i Italien, nazisternas maktövertagande i Tyskland, andra världskriget, Förintelsen av Europas judar, kalla kriget och Berlinmuren.
Även i demokratierna blev uppslutningen kring den starka staten normerande. De ideologiska anspråken växte dramatiskt när aristokratins murkna välde sopades undan och ersattes av det moderna partistyret. Samhällslivet, ekonomin och kulturen politiserades som aldrig förr i sökandet efter bättre, rättfärdigare villkor.
I en mening lever vi oändligt friare och tryggare idag, icke minst materiellt. Men det är i baksmällan av en förlorad oskuld och ett kvaddat känslokosmos.