Leif Östling löper offentligt gatlopp som vore han var mans niding. Från alla håll och kanter armbågar sig rättfärdighetens apostlar fram i mediernas strålkastarljus för att utslunga förkastelsedomar över Svenskt Näringslivs ordförande. Det är blodvittring på Östling, denne folkfiende. Ropen skalla: korsfäst, korsfäst!
Det liknar närmast en modern variant av Axel von Fersens lynchning på Stockholms gator. Vari ligger Leif Östlings skuld som orsakat sådan upphetsning?
Axel von Fersen blev offer för ryktesspridning att han låg bakom kronprinsen Karl Augusts död 1810. Egentligen handlade det om att den dåvarande makteliten ville näpsa den siste gustavianen, han som ansågs hota deras legitimitet och ställning.
En parallell till ivern att karaktärsmörda Östling kan nog anas när såväl statsministern som finansministern med illa dold förtjusning eldar på indignationen i Karl XIII:s anda.
Är Sverige inget rättssamhälle längre? Vad hände med respekten för äganderätten? Leif Östling har inte gjort något kriminellt. Han har tjänat pengar utomlands och investerat dessa privat förvärvade inkomster i två andra EU-länder. Helt lagligt. Men sådant gör systemets väktare nervösa.
Det sätter ett obekvämt ljus på det skyhöga svenska skattetrycket som Östling utmanar genom att inte utan vidare snällt underkasta sig fogden hemmavid. Han bryter mot den implicita politiska förkunnelsen att staten har fri dragningsrätt på alla svenska medborgarnas ihoparbetade pengar i den heliga kollektivistiska solidaritetens namn.
Han har dessutom mage att rakt ut i statstelevisionen fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”. Inte undra på att larmet går bland rikets styrande klass och deras lojalister. En profil som Östling! Han spelar inte efter de blågula konsensusreglerna! Han agerar subversivt och svär i kyrkan! Folk kan ju få idéer!
Ja, tänk om folk faktiskt fick det. Ty Leif Östlings burdusa fråga är knappast orimlig. Vanliga löntagare har inte samma möjligheter som mångmiljonären Östling et consortes att skatteplanera. Därför sitter de mycket hårdare fast i fogdens skruvstäd (inräknat ”dolda” skatter tvingas Medelsvensson lämna cirka 70 procent av frukten från sin arbetsinsats till det offentliga varje månad) och är väsentligt mer beroende av systemet än välbärgade människor i socialgrupp 1.
Förra året inkasserade politikerna totalt 1920 miljarder kronor i skatt. En svindlande summa. Vad får vi för pengarna? I oroliga omvärldstider finns inget militärt försvar värt namnet som kan trygga nationens frihet och trygghet. Polisen tycks lösa allt färre brott ju högre anslag myndigheten får. Samma sak med utbildningsväsendet.
Skolan kostar skjortan men resultaten går sannerligen inte att skryta med. Skattekronorna rullar till den kostnadstunga sjukvården, ändå är tillgängligheten ett så kroniskt problem att patienter bokstavligen riskerar att dö i väntan på behandling.
Något måste vara allvarligt fel när avgörande systemsektorer som dessa inte levererar. De som bär ansvar för resursernas förvaltning har skäl att erinra sig den legendariske socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers bevingade ord: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Istället surras Leif Östling vid skampålen. Men är det verkligen han som hotar skattemoralen?