Christian Dahlgren: En dröm för Bill Brown

Anmälningskulturen hotar lärarnas auktoritet.

Barn- och elevombudet är som skräddarsytt för Bill.

Barn- och elevombudet är som skräddarsytt för Bill.

Foto: Christian Dahlgren

Ledare2019-08-25 18:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

1969 står i fokus som aldrig sedan... ja, sedan det verkligen var 1969.

Det femtioårreminisceras friskt kring Apollo 11:s månlandning, Woodstockfestivalen, Beatlesskivan "Abbey Road" (en remixad, utökad jubileumsversion av albumet kommer inom kort) och i sin nya rulle "Once Upon a Time in Hollywood" tar sig Quentin Tarantino an den hemska Mansonsekten som bara han kan.

Mindre uppmärksammat är - obegripligt nog - att 1969 även var året då författaren Richmal Crompton gick ur tiden. Hon stod för en av mina första stora läsupplevelser som skapare av det legendariska engelska busfröet Bill Brown i en lång serie obetalbara ungdomsböcker från 1920-talet och framåt (den sista boken utkom postumt 1970).

Den evigt 11-årige samhällsomstöraren Bill hade en ofelbar destruktiv förmåga att ställa till kaos, upplösa ordningen och driva gäck med konventionerna i vilka sammanhang han än dök upp. Inte minst i skolan, naturligtvis.

Att Richmal Crompton vid sidan av sitt författarskap själv var lärarinna till yrket hindrade henne inte från att, med sin skolhatande bror Jack som modell, göra Bill till alla lärares och rektorers svåraste huvudvärk.

Vi förstår att fara är å färde när Crompton i "Bill tar hämnd" kittlande illavarslande skriver: "Bill var grundligt uttråkad. Skolan tråkade alltid ut honom. Han tyckte illa om kunskaper och han tyckte illa om att tvingas gå in på detaljer. Och han tyckte illa om att svara på frågor. Som politiker kunde han haft en lysande framtid".

Jag tänkte omedelbart på Bill när jag i veckan läste DN:s granskande artiklar om Barn- och elevombudet (BEO), en självständig myndighetsfunktion som sorterar under Skolinspektionen. BEO ska skydda elevernas intressen och bland annat motverka mobbing. Men tycks snarare i obalanserad aktivistisk nit blivit lärarkårens nemesis.

Likt en hök slår BEO ned på lärares "kränkningar" av stökiga elever och uppmuntrar en skadeståndsdrivande anmälningskultur som undergräver försöken att upprätthålla ordning, disciplin och studiero i klassrummet. Antalet anmälningar har växt lavinartat sedan myndigheten inrättades 2006 med då 389 fall, till förra årets 1910.

De politiska intentionerna bakom BEO:s tillkomst var nog vackert tänkta. Meningen kan dock inte varit att konsekvensen skulle resultera i vad upptågsmakaren Bill garanterat hade älskat: att många lärare känner sig rädda för att få en kränkningsanmälan på posten om de ingriper mot elever som saboterar undervisningen.

Apropå 1969 är det förresten också 50 år sedan den olycksaliga läroplanen Lgr 69 trädde i kraft, där politikerna beslutat avskaffa betygen i ordning och uppförande. Gissa om Bill hellre än sin gamla engelska skola hade föredragit vår moderna svenska!

Jag tvivlar dock starkt på att Richmal Crompton, om hon levt idag, för egen del skulle uppskattat ett byte till en kateder i vårt land.