Okej, med risk för en tröttande återupprepning av ett slitet konstaterande. Det var ett gigantiskt misstag, en mer än lovlig naiv dumhet, att lättvindigt inteckna den eviga fredens välsignelser och prioritera bort nödvändigheten av en militär förmåga att skydda riket åren efter kalla krigets slut.
Vi vet detta nu, varenda seriös politiker från partierna som deltagit i de tidigare röda och blåa nedrustningsregeringarna inser det. Världen blev inte - denna gången heller, suck! - något frihetligt Woodstockparty där alla dansar kärvänligt med blommor i håret till mysig musik av Crosby, Stills, Nash & Young. Putin ville inte vara med på festen, han hade andra planer och solen gick i moln över Europa.
Men eftertankens kranka blekhet förlamade ändå inte det politiska beslutsfattandet i Sverige när det sent om sider stod övertydligt klart att illusionerna spruckit som såpbubblor och verkligheten bankade allt hotfullare på folkhemmets ytterdörr.
När Löfvenregeringen trädde till 2014 fick vi äntligen en kraftfull försvarsminister i Peter Hultqvist. Närmare livlinan Nato än han tagit oss går inte att komma, utan att bli formell medlem. Vårt eget försvar, som moderatfirman Reinfeldt och Borg sorglöst lämnat i spillror, började få ökade anslag - även om mycket mer pengar över tid behövs för att täcka rådande brister. De väpnade förbanden betraktas i alla fall inte längre som en budgetmässig gökunge som ska svältas ut.
Även civilförsvaret, i praktiken utplånat, ska rustas upp igen. Myndigheten för psykologiskt försvar gör comeback. En ny upplaga av den klassiska skriften "Om kriget kommer" skickas snart ut till alla hushåll. Och så vidare.
Visst kan en otålig försvarsvän finna åtskilligt övriga att önska, men trots allt: det väsentliga med Löfvenregeringen är kursomläggningen, signalen om allvar, viljeinriktningen att i ett mörknande läge värna Sverige och göra det i intim samverkan med Nato, USA och Finland. Den borgerliga oppositionen vill gå längre. Annars är enigheten om den inslagna, övergripande linjen betryggande. Eller var.
Ty varför sträcker sig Socialdemokraterna plötsligt efter självdestruktionsknappen och sätter förtroendet för sin ledning av återuppbyggnadsarbetet i säkerhetspolitiken på spel? Regeringsdugligheten på detta för nationen avgörande område framstår idag som satt i gungning.
Utrikesminister Margot Wallström blåser till strid mot Nato genom att förorda Sveriges anslutning till FN:s konvention om globalt kärnvapenförbud och får medhåll i kravet av vice statsminister Isabella Lövin (MP). Den stackars Hultqvist lämnas därmed att förklara hur detta skulle vara förenligt med fortsatt Nato-samarbete, om vi vägrar godta kärnvapenavskräckning som essensen i västalliansens försvarsstrategi.
Roligt är det heller inte för S-ledamöterna i försvarsberedningen, som skrivit sig samman med de borgerliga i analysen om att "ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas".
Men ett sådant angrepp meddelade Margot Wallström och Stefan Löfven tjurigt i helgen att de håller för osannolikt. Överkörningen av försvarsberedningen gjorde förstås Allianspartierna förbannade.
Vilken apart situation. I försvars- och säkerhetspolitiken har alltså Socialdemokraterna på kort tid lyckats skapa konflikt inom sin regering, i det egna partiet, med borgerligheten och - som kronan på verket - med Nato. Stefan Löfven & Co har uppenbarligen kroknat och tappat greppet. Det blir nog bäst för alla att Ulf Kristersson tar över ratten i höst.