Eller snarare: bör hon vara kvar? Med drygt ett år kvar till valet måste medlemmarna ta sig en allvarlig funderare. SCB:s stora opinionsmätning, som presenterades under torsdagen, kan inte annat än tolkas som ett svidande underbetyg för Batras ledarskap. M har förlorat positionen som andra största parti till SD och backar med hela 4,7 procentenheter från novembernivån i SCB till 18,1 procent (SD noterar 18,4 procent).
Det är ett omskakande ras, en tung prestigeförlust och en tydlig bekräftelse det politiska landskapets förändring. Batras utsträckta hand till Jimmie Åkesson i januari utlöste en väljarflykt som sargat inte bara M, utan även skadeskjutit Alliansens redan risiga möjligheter att ta sig upp på banan som ett trovärdigt regeringsalternativ.
Centern seglar i välförtjänt medvind som liberalismens och öppenhetens främsta banérförare just nu. 11,3 procent är en höjdarsiffra i SCB som Centern inte sett maken till på hur länge som helst. Annie Lööfs stjärna är definitivt i stigande, grattis! Men vad hjälper det?
Sammantaget har den borgerliga oppositionen komplett misslyckats med att koppla något grepp på den historiskt svaga Löfvenministären, som i jämförelse nästan framstår som ett kraftpaket. Socialdemokraterna ökar till och med i SCB-barometern med 1,9 procentenheter till 31,1 procent. Den rödgröna regeringskonstellationen, inkluderat Vänsterpartiet, är också större än det sjunkande skepp som Alliansen blivit.
KD är under isen med 3,2 procent. Liberalerna har stagnerat på 5 darriga procent och lagom till M-krisen tajmar partiet det med ett konkurrerande partiledardrama där röster höjs för att byta Jan Björklund mot den färgstarka profilen Birgitta Ohlsson.
Så vad är oddsen på att Anna Kinberg Batra i egenskap av tilltufsad lagkapten kan få de nederlagsmärkta och splittrade blåa styrkorna i matchform? Kan hon reda ut oklarheterna om vilket förhållande M egentligen ska ha till SD? För att inte tala om vilket framtid blockpolitiken har, när SD obevekligen ritat om den gamla kartan för tänkbara majoritetsbildningar?
Kan hon överkomma den interna moraliska röta det innebär med egna kritiker, däribland Östgötamoderaternas distriktsordförande Christian Gustavsson, som tappat förtroendet för henne som partiledare? Har hon kapaciteten att till valrörelsen genomgå en uppryckande personlig metaformors som debattör och kommunikatör av det moderata budskapet?
Det vore nog aningen djärvt att satsa sina pengar på det.