Man kan säga, som vissa av hans kritiker, att Patrick Modiano ständigt skriver samma bok. Hans återkommande tema kretsar kring det av tyskarna härtagna Frankrike under andra världskriget, ångesten och problemen som denna traumatiska erfarenhet efterlämnat.
Hösten 2014 fick Modiano Nobelpriset i litteratur för ”den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.
Händelsevis var det samtidigt valår i Sverige, ett epokgörande sådant då resultatet sprängde spelplanen för den traditionella blockpolitiken. Detta förhållande kom ytterligare att accentueras med utgången av det val vi hade för två månader sedan.
Ändå har partierna fortsatt att tradera på den gamla berättelsen. Decemberöverenskommelsen förra mandatperioden var en variant på temat. Den aktuella följetongen om regeringsbildningen är uttryck för en annan.
Grundhistorien i manuset består och avtäcker, om än inte i Nobelprisklass som hos Modiano, en fascinerande livsvärld i riksdagen som värker av det oförlösta trauma SD representerar. Jimmie Åkessons parti har otvivelaktigt etablerat sig som det tredje blocket och utmanar med sin främlingsfientliga, auktoritära högerpopulism den liberala demokratins kärnvärden som de andra två blocken sluter upp bakom.
Varken det röda eller blåa laget har hittills förmått att hantera situationen. Krampaktigt håller de fast vid ett politiskt landskap som tillhör det förflutna och repeterar sömngångaraktigt sina invanda roller.
Det är ett drömlikt skådespel som inte saknar dramatiska kvaliteter i uppvisningen av låsningar, blockeringar, önsketänkande och förnekelser. Men medan Patrick Modiano är en briljant författare som skapar stor och lysande dikt, handlar det dock här om partier vars existensberättigande och skyldighet är att ta ansvar för nuets prosaiska verklighet.
Visst vore en stark moderatledd Alliansregering att föredra. Ingen sådan kan emellertid bildas. Mandaten saknas. Ska det beklagas att C och L vägrar ställa upp på Ulf Kristerssons försök att bilda en borgerlig regering trots allt? Tveksamt.
Den hade blivit svag och bräcklig, antingen snabbt nermald i riksdagen eller riskerat att hamna i beroende av ett opålitligt och makthungrigt SD (den som tror att SD snällt skulle bjuda på ovillkorat parlamentariskt stöd vistas i de såpbubbletunna illusionernas tillvaro).
Men med Alliansen kluven itu är Kristerssons chanser i onsdagens statministervotering sannolikt redan på förhand grusade. Låt oss åtminstone hoppas att det blir ett hälsosamt fall, ett slags uppvaknande påminnande om avslutningen i Patrick Modianos roman ”Ungdomsår”:
”Någonting – senare skulle han fråga sig om det inte helt enkelt var hans ungdom – någonting som dittills hade tyngt honom, lösgjorde sig från honom, som när klippan långsamt faller mot havet och försvinner i en virvel av sprutande skum”.
Av det skarpa lägets ökande tryck kan måhända det blåa och röda laget tvingas till ömsesidigt vuxenblivande, frigöra sig från tyngden av de gamla prestigebojorna, vända blicken framåt och ge Sverige vad medborgarna har skäl att begära: ett fungerande, handlingskraftigt styre.