Sisyfos var kung av Korinth. Han råkade olyckligtvis hamna i konflikt med överguden Zeus. Som straff för sin hybris tvingades Sisyfos rulla upp en väldig sten på toppen av ett berg. Stenen rullade sedan omedelbart ner. Fiasko. Vad göra? Sisyfos fick början om igen. Och igen, och igen, och igen...
Från denna välbekanta berättelse ur den grekiska mytologin har vi fått begreppet Sisyfosarbete, en fruktlös ansträngning utan slut. Det är också en illustration av svensk bostadspolitik.
En gång, närmare bestämt 1942, beslöt de styrande i vårt land att införa statlig hyreskontroll i strid mot grundläggande prisbildningsmekanismer som skapade jämvikt mellan utbud och efterfrågan.
Denna hybris av att tro sig kunna reglera fram bättre villkor än vad marknaden var förmögen till, straffade sig snart i form av omfattande bostadsbrist. Lösningen blev ett planekonomiskt batteri av subventioner, offentliga insatser som det famösa miljonprogrammet och ännu fler regleringar. Men trots all politisk möda kvarstod problemen och gör så ännu i denna dag.
Bostadsmarknadens haveri är ett av Sveriges värsta strukturella plågoris. Roten till mycket av det onda är den olycksaliga hyreskontrollen, numera i skepnad av bruksvärdessystemet, vars konsekvenser är förödande obalanser över hela fältet. Skuldboomen som uppstått till följd av prisrallyt på bostadsrätter är ett utslag av bristsituationen.
En annan huvudvärk är att nybyggnation hämmas av det kommunala markmonopolet och dess tröga byråkratiska handläggningskvarnar. Ett trist aktuellt exempel är Linköping, där byggföretagarna får vänta upp till fyra år för att ens komma igång med planeringen (Corren 2/1).
Nog förefaller det gåtfullt att regering efter regering passerat revy med löften om att åtgärda problemkomplexet, men ideligen stupar på uppgiften.
Enligt Albert Camus, den franske författaren och existentialistiske filosofen, måste vi tänka oss Sisyfos lycklig. Arbetet med stenrullandet åstadkom förvisso ingenting, var helt oproduktivt. Men genom att föreställa sig att det ändå hade ett subjektivt värde som njutningsfullt kunde Sisyfos besegra känslan av att vara fången i det ständiga fiaskots tröstlöshet.
Måste vi på ett liknande sätt tänka oss politikerna lyckliga över att aldrig kunna baxa bort bostadsmarknadens stötestenar? Om inte, får gärna den kommande regeringen motbevisa oss.