Det har varit en svart vecka för den politiska klassen. Skandalerna kom slag i slag. Som om det inte vore tveksamt nog att den rödgröna regeringen gav ett statligt utredningsuppdrag åt en person med starka partipolitiska kopplingar till den egna kretsen, på ett ideologiskt favoritområde, istället för att anlita oberoende expertis.
Bara detta kastar tvivel över hur opartiskt och sakligt Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand skött sin flygbränsleutredning och hur seriöst regeringen arbetar. Än värre blev det förra måndagen, när den högerpopulistiska sajten Samhällsnytt kom med ett graverande avslöjande.
Wetterstand hade precis presenterat ett lagförslag som skulle tvinga flygbranschen att tanka 30 procent förnybart bränsle. Då uppdagades att hon samtidigt var styrelseledamot och aktieägare i ett bolag, Cortus Energy, som fått närmare 400 000 kronor i statligt skattebidrag för att utveckla förnybart flygplansbränsle.
Jävsfrågan exploderade. Wetterstrand försvarade sig med att hon tydligt redovisat sina kringengagemang. Miljödepartementet inte haft några invändningar.
Från antikorruptionsorganisationen Transparency International kom dock vass kritik mot såväl Wetterstrand som regeringskansliet. Det ansvariga statsrådet Isabella Lövin, Wetterstrands partikompis, anmäldes av SD till riksdagens konstitutionsutskott.
Det stormade också rejält kring Liberalernas toppnamn i EU-valet, Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.
Redan i februari avslöjade SVT att hon hade lönsamma extraknäck som styrelseledamot i bolagen Beijer Alma och Elekta. Det är förenligt med Europaparlamentets regelverk, men ändå inte särskilt etiskt passande trots att Wikströms eget parti heller inte hade något att erinra - tills kritiken utifrån blev för hård.
En styrelseledamot i ett affärsdrivande bolag är skyldig att alltid se till företagets bästa. Hur rimmar det med en förtroendevald politikers lojalitet till sina väljare och hur påverkar det Wikströms parlamentariska arbete?
Själv såg hon inga problem. Men plötsligt insåg Liberalerna att det var ett problem, ställde ultimatum och sparkade henne från EU-valsedeln i lördags. Blåsvädret kring Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl krävde också sin tribut.
Hon hade med riksdagsförvaltningens och sitt partis goda minne till saftigt marknadspris hyrt en bostadsrätt av sin man som övernattningslägenhet i Stockholm. Ett fiffigt sätt att utnyttja gällande regler för att kamma hem maxat hyresbidrag på skattebetalarnas bekostnad.
Efter att Aftonbladet avslöjade upplägget i måndags och åklagarmyndigheten sedan intresserat sig för ärendet, fick Liberalerna kalla fötter. Emma Carlsson Löfdahls beteende var nu så olämpligt att partiet krävde hennes avgång (hon har själv tagit ”time-out” tills vidare).
Centerveteranen Eskil Erlandsson avgick dock verkligen hastigt och olustigt som riksdagsledamot i torsdags. Detta efter att Expressen börjat rota i affären om Erlandssons sexuella trakasserier mot kvinnliga politikerkolleger. Centerledningen hade länge känt till anklagelserna, men först när skandalen nådde offentligheten blev det ett snabbt och skarpt agerande.
Notera att i samtliga fall är det media som grävt fram och satt fokus på oegentligheterna i maktens boningar. Tur det. Självmant verkar ju det politiska etablissemanget ha vissa illavarslande svårigheter med hanteringen av den moraliska kompassen.